This is a reproduction of a library book that was digitized by Google as part of an ongoing effort to preserve the information in books and make it universally accessible.
Google books
https://books.google.com
Det här är en digital kopia av en bok som har bevarats i generationer på bibliotekens hyllor innan Google omsorgsfullt skannade in den. Det är en del av ett projekt för att göra all världens böcker möjliga att upptäcka på nätet.
Den har överlevt så länge att upphovsrätten har utgått och boken har blivit allmän egendom. En bok i allmän egendom är en bok som aldrig har varit belagd med upphovsrätt eller vars skyddstid har löpt ut. Huruvida en bok har blivit allmän egendom eller inte varierar från land till land. Sådana böcker är portar till det förflutna och representerar ett överflöd av historia, kultur och kunskap som många gånger är svårt att upptäcka.
Markeringar, noteringar och andra marginalanteckningar i den ursprungliga boken finns med i filen. Det är en påminnelse om bokens långa färd från förlaget till ett bibliotek och slutligen till dig.
Riktlinjer för användning
Google är stolt över att digitalisera böcker som har blivit allmän egendom i samarbete med bibliotek och göra dem tillgängliga för alla. Dessa böcker tillhör mänskligheten, och vi förvaltar bara kulturarvet. Men det här arbetet kostar mycket pengar, så för att vi ska kunna fortsätta att tillhandahålla denna resurs, har vi vidtagit åtgärder för att förhindra kommersiella företags missbruk. Vi har bland annat infört tekniska inskränkningar för automatiserade frågor.
Vi ber dig även att:
e Endast använda filerna utan ekonomisk vinning i åtanke Vi har tagit fram Google boksökning för att det ska användas av enskilda personer, och vi vill att du använder dessa filer för enskilt, ideellt bruk.
e Avstå från automatiska frågor Skicka inte automatiska frågor av något slag till Googles system. Om du forskar i maskinöversättning, textigenkänning eller andra områden där det är intressant att få tillgång till stora mängder text, ta då kontakt med oss. Vi ser gärna att material som är allmän egendom används för dessa syften och kan kanske hjälpa till om du har ytterligare behov.
e Bibehålla upphovsmärket Googles "vattenstämpel" som finns i varje fil är nödvändig för att informera allmänheten om det här projektet och att hjälpa dem att hitta ytterligare material på Google boksökning. Ta inte bort den.
e Håll dig på rätt sida om lagen Oavsett vad du gör ska du komma ihåg att du bär ansvaret för att se till att det du gör är lagligt. Förutsätt inte att en bok har blivit allmän egendom i andra länder bara för att vi tror att den har blivit det för läsare i USA. Huruvida en bok skyddas av upphovsrätt skiljer sig åt från land till land, och vi kan inte ge dig några råd om det är tillåtet att använda en viss bok på ett särskilt sätt. Förutsätt inte att en bok går att använda på vilket sätt som helst var som helst i världen bara för att den dyker upp i Google boksökning. Skadeståndet för upphovsrättsbrott kan vara mycket högt.
Om Google boksökning
Googles mål är att ordna världens information och göra den användbar och tillgänglig överallt. Google boksökning hjälper läsare att upptäcka världens böcker och författare och förläggare att nå nya målgrupper. Du kan söka igenom all text i den här boken på webben på följande länk
vr i” . I UrbrRo Red nåd bred + ve Senda 24-4 4 2 SUSIE ERE rm FE nt NR a > se SS TASSAR ng Md 4” Ag KRA FOTA mattar HR WW je datt 4 had då ohid a a 23 ddrr i Min hö NIAN a , Ft y +” sröge SER a År 4 ST . 4 ER "n pan la Å vi , 05 I Re + å sie är an N r -. ? kh ERE RO SKER : St Sv Sö . Ske M 4 hb ABM a vd ör ku Dad ra Ia HR : MPSYKN YET öser EE MO Aa ” IN 2 gj Jeg IE a ERS RM Seals
- Ar n £ Ae 1 Då f € Har EA
fv br SE äg ir ”- "4 då
4 wdg 4 MM Mkt fr M 4 MA a ige ie fbarge å ; RA ch Å d frå a Lå p Vv '”- SE . 2 M MG svt vs Å IG ör | b Igel Fejud a MT ' Eiblig ig RS frå da Fab vin Ik iv - SAGE Ar v v a KL "äv, RS iv Lå mg NaN T RR Öna sl sdp bar SEM sn el, Sy FER ROR q mn 14 N a Fira mv lats j nr NN BRC KRT . Uska H He fr rvarte RIE vs Er syretgr AY är a LM ad. stenas [RENSA : 13 Ad i a Hå all d s4 a M Li ÄN gen bj KJ lv HH Kg Ge ö Ne i i N 4 Me ipn aa eb Ä RR Vie pek i a r& ä js | 2 1 Så Mad ved. ikrgdak, mr V a + deg SR Ad JIMI J vi 4 Bi tiyeld 4 4 | i , vm , &| 4 NN NN 2 £ DE ; rs 4 Waa SR RT Å UR ; Nr vet en) Pig q Jag 6 b b em erfa KA ve be bj <a NÄ) 1 bår Br mild h 4 re 3 ov + |) HYLP lv n Sd IL rd [He] ål osv An SERGE (34 Oras spå srt Fä v sr v ÖN vega SK ELMA j CL t rå SVs verk fak vinet oe så CM AR börd Un RAOGA Fares ; On Mine + ; ri" så Av CM b åa SEA väg; SR rr Ya Sv SM FR SAP ae HIT Hirg a TU | Å SR 2 Få rt Lär spösdarån Hp lg RUE lar Ta H Hö (se sj i rade ALT ädrysta Bl MN p 2 Ba a RK Ya Ner Ja en vr SE 2 a SR KR NOSA taljgl Wet lasta HESSEN STI - 5 4 / så GRS Kil vs 4 Ör yn vh [Re . | se OR fö ba JA SR ov Å ' 7 in mi åå så ån MM / Vetle PR , é på Nn M ) 5 vi ; frå014 gå a MAL Ha Md bit RE t i Mä are . ry VA ! = ki$- å Pet Hy sarg Ke ; a - X ÅA 6 Ah - ep IA Py N MM Nn | " 4 nd SE 4 M qv AR JAR a sne RR SER ler (ika lr) SM ag Eg | MANS "+ 4 AL) (rt RA Ar på 4 ra Me au I a md Re pinnar I Fr " KRETSPTEN + 14 si 4 (N-1öt då Ioneg: Fa säga AR RN | HIT | Fin 6 ah vå SEN Rrjd, Ai Na Ae I MILAN ANNA are a IR ; Sve Nie ma enU Ve Toa MoNR Ac Ruf ed) AEG ST ggr I förd reds 8) 3 inde | | ålay ” ” dad Äl ; a SIE av + jer ANA , v 4 E- - nd £ w LÅ .i KJÄLL kad FÄR LEK [ och il v Meg s ss s l (2 På) då öm PM jä vn 3 Er i bri bop Feer INRE Velld rk dågert, AVA Lst MR pA SR ANTAG u Fo LM då DAG yt 2 de våder "pe re jen BUS NÅ SE Mors My jaa Inet ARR an dr a (be NIUE vor (Ida / yn 00 Angra - ' ed | SM : Tu
- se ls Met NOA jäst
. p VV Nå firat "på ö tt RI LTS tår in int brrå mph ST / ; sich 4 sola Y ' yt pra Vv lr OR usel SLA JE si 0 st Mif CB RS Har Ur SE NNE ER ; s FÅ reds nd Un Aa SLA Ja Påra fe Ng 4 BRT ONA AS Un 2 Ede pu är Arr JA DNA i bjvv å; I (Ås på t f 4 Su OM Faler 1 ' + wo fie tF grn kk i vi fött rös br 4 tr ute ved - Lid fet innipera rike SKON Kr SE Al vers (van 4 - ” Ng VETE) KA för föra UNGNT vå AN od eg f(nel i" bOTLN | ver dag og 4! me för Kura HR fade n LYSER i Sa ernan hip Slag FA | fr ue c Y 7 d LORD SUR Ne 3 Hippa 4 Mud Brr SU 9 båd ALAA or Nn Ne öv , '' JG 4 bald « [LA TIA ' töjer rt Cd OrOREN SS 0 ine er lå pas -
Hör ål nn (CH H Tee u va M MA (ha lat 1 N V éÅ är "| t rv bl | ER UN L ff Srila 4 KJOLEN ' Pb H a all : in DNE sj Na YG VN Aq lev RT EL INS 1 KESOOK IR LO ne ITA Ner "7 ej is EL ve kö LÖNER ä tes itt RN Mie P be Ne OG FROM Ne SO NYA 4 4 el g:Y ; - SE - ARA E Cr | å a ij lie ER . FR AR Min i yr LLC + t i i vv TN i4 ” ÖR "a ” 4 MAT TEES wå älg a ; ERS vild igt br ÅL é «+ "N f ' p v vv a ö å ga FR er REGN ag AI KORA ös Pe pr ; R pe apa TKA LÅ tan sd fe SM je lärer (påta ; EG a i 4 Cb TN Cr « i [ Vad + , Y IYSITR och ant få NA Hjt besk SN så ”" 6 ja NTE in v Bat fel . ue 4 I il ty tjuT ika & då edit bälg + AR 07 t SJÄL byen st åbår: A rönt JL q ' ULITv | (d a ARE Si ,» | wu - mlste iv RR dä Vår värd j T VE Sr an frn! 1äM rna BN ER | fe rå Ma röse d vv känt MN NM ERE 4 st ö kn nde nydbär a före rår Pi Nl MV be Re 4 mn jv , d na Win 4 AI a + CK EN EN Re Y, Apr 40 KU VILI SM ; AN pr I vå! Fu Se Rad mkr vel Nar T : SN / sr ere a AM | LU | my få Sr h släng id fan Frbalak 4 SR SOM fr nn iu feg Än LAN uu Må av 6 .N MR COR I S Himd VERA a (re 4 Mr N ol Pias $i nn A ifej Mi sd 3 SY ra VR Ja Repka 4 / far la Ma | råd SAR SN IE Ne | Lå > bn e Ku ika ” 4 fr SH öy N AN r hä få HAI H AN et byten 4 Wan ls: Sk 1 k Åt ?
Pad
Jå
HER
Få
HI AT ve NM ' vä UMARAr ll SÅ dal UR | 7 ve 2 he a TS yn arsed rg La fll FYN) Pong kör ! In bh Af MUNK ; ; HUS YI AINA UA flat Ka nl vå eine AN pe Afvård sen IA , fiddy NL 2 KIM | | st ACUTE T shkanmy oti räd i BOR HOLM | fn ' é v md p båNen 2 Mu Sar Tug Sä an AM Me J v' sak feta äl Vv al - - rt ån Nod Å 0 Vv TS é A i ' h R se SUL ge N 4 VG vå ig fra n Ur ae £ FS FÅFÄNG be 0 Lå byrå DT fed Abe fAr br Vilade a Ule Net Male då um NN dh INA hoitf in k öva VA dash ” a - LICIETEY i y gr sPämeld sl Å ide id 18 UTI Ak Öv rå ADA rulj 1 VE SN
JR VRT WvÖy Te k kr (TR - y vå AS Kar AN - ij v ' SEN fr SFÖRKDLSN al 2 : TAN Je SEM hkr + Se d v pel 819 i ur NYA large n K | v Wi DA Ar w | innan T FEYR inn y sr 16 Han för: 0 Pig VV a fatled Alig sr få Öre
AS he . 4 b LI vå Läd +) KLM tivt 4 må . VR . flyrerg En odacd av fa rag (SK fär kher orjir Ad nga ei jr i bodd Bot
sj gr - v 0 årg ön då 1 Ia I tg Jr Sr Ah wi
ML Fdlerg ' I lön am SJ t ' NT 4 J b ” SS ÖS Er a Orr Bö Le ÖA Nb Hr TE LpIe art p . Tre pA hd Cd 4 n. > Wed ; 4 4Plyrdig et fur er) AA H IVA N ye TR 24 sr ÅA TT t an ER Hlja Ip 2 Ijertgla ag SE a I M | ik
/ Ra Bär ef H Ar 34 Ål ej bn AME Ner Ne dar rdr 4 SM ä RIKE ” | | rådet ve .é RAN är Ng LI LJE] rg
ENE
Jen , I oejeg ef år | BARD R Sr ör rr ger NV Sn IN IA i inje HA bolån (ne fra it H FAR sr IE 5 ER + FRAN rön 1 FN LA RI hb i bl EN Hr fyr fossan get é IEI Ae | IFRS Et Så Tf l ERE fe tår se fybajed a Er drar oe org RE Ånterd td Vatyd & fd + bj MN å IM i år
NE rd
ALA: DANSA gA4 |G våg; uasgdt HSE M bygder AE boh Mi va M HE SERE vn AA HÖ me RAF må Me på ud ine , fån dt 4 | odds Män ww duscha vrå vd ne 4 NAN [Nöden é dyl
se HON ra r
LÄ SR RAN
10 BE MA fire rr vt j SNR I Rd i mja SA ssd ri dryga v po d UME fö 4 fi fed öka : s Nana Erie gla yr UREA eg NN irra deg pA är SAST a läärrL ad) Tele JSM LANE cr AS ata: Widar rå FRILLA tiden påg . 2 i KL . Må Te [9 He NP MN vrål | N OOERGRA lå Hål an Rdr” RAA BA KÄNNER dl SA 4t He yeded vår nd der Fv SKR tagg dr a sd vås Kr LSkR EM Fiber MIO sd å "Abe ER SO Fn Äh Re "4 vat Ab Nr a jen! pb SN En NARE Li . | 1 4 1 N gå Ål ” € is he! 4 Mi LIT / : 4 , Al Kret . pdade 5 + Pa - Ligg 4 TEL ng «va råg 1 ”- rg Fate (a så ar 4 HEL i d I ve bible Pen Öna KFIR aN 6 WYY ' Mu sv åle bt Yr OM UNDAN MLA HT . nn ärtenard oh Y 4: KR RR Ör IN ÄN MELOTESTEEP sin wi rn 4 ON 4 i | pr a 4 - Va - ' åå Sd fyr Avid f AM Unn Fd N TEN re ”" Nya sd RJ dens ALR säl rel öbp bt år 4 Fk Sjal na lärd TN ml run fir v & Wien Br v SR : p SER EN fade. 4 tba” rk deja wu MV KEN (NE bla s var r stå y fn . stek rs) .” veka FK + rn öv vsk CT pebale ; sk FRIAS RH Le NLA ANT FN SS NE År SÖK SEA / "4 YT avded N ör é i & + é i TY RETA FAR RN kr SE ER ETEN pep ss VEN dög 2 En RO SS 19 äte 44 & ” 4 Å hr ) vf (d > 2 '”” ere ND (ör a , LR å | d Far HERRERA HAL ST J + 4 + Å NCM f -.
STÖN äns ERSAler SR
et dn kg Jå é hå Ab
| Na i
EUS gagn i» Nn dra CM il Ned pa . Sera «if skör nd LA a karl öden bra en Furten, rd stgl
-- sade A RATE EAT é Sr A Ms då dé AM ” -—v Fe fe TKR CM JO Än KLARA 4 An rr AM bj SA hp yta ; 44 rå > , ; 4 = EL Söräng 4 dt si else Få YT u KR M 4 ye , 1 Mch Al ANA E vy é 4 v fö 4 5 U LJ Boy 6 Fre bn Vi ”& | M NN tåte ”” , 0 MT v rd ARN 4 "a LJ KE] | (LEE er - je : på ry KARE STITE de AL | « WE 26 + ÄLEL blek 4 LIG sk , Inn kl ie fan i iv åt gi RE se -+ KON ya öv > = 21 bj en TKR TR Å Na ITVEN d SN jaha i febr o sr Vs + pA a LILA KA GLEN Jocke gla 4 LJ PR edet hendad ig Lå se sd yt d SÄNT iaeg Om Brev ERNA å Re h Ldinsk teg idrg a Rb åa Al Fale : BOR: Ak förda vv ed Pas GRE -HARAR ye | JG AA Rb NR RTR RNE AA ) på MV PRIS pr UN NÅ Mik Al n Ifa ed reknpt; NERE VN Yr VI MÅ bd ATRL SEKT OIE TA OKT RO ER ORO K LTR EA AD hn » HT lapp 06 Är tf ige dies yt gå , fw a trå PN lr PN bråte] MA SAN Pun rt Nar It] KCR TI TSTISET LAG Ldrlig ande b jet SM flagg NA v 4 Yt FRA, bada bed ät be RAL en ja Ål tre TJ vt ANAR Retlis yn 6 40 ie at | bd få 2 v OR SK YttAÄ TT 144 ig Wap elöt po bin RA RA Meg i vg ty stöd BN Sy [ÄG gb i vev RNE T FRE LIKA TT M.v tj åglelg tb frå veg: 4 ADAE NAR stel anv ns fäs åsa Vidvag w pr NOKTA PTA ör Ar SN SR bunvn va SKER a sjö , j nen vu: ör år Ne é NN SNR HETA Ar Ar Jets 14 AB ; F Sj : Han
ve SEN LÄ MEGA Ma RT 4 a” Ne Wett VY sås | (be d d- rett ög så 4
Fallens Näs dNaRe st Argart t iver 11v t 4 KE äl N Wm SERA ) Myra byt Sd 4 hå KN ye sv dara fd Fd För, AM AR ] ad a - Pyssed rd a : g , 906 RR pr sel RN sak Pa sog UN I a Pr
12 Main VA titrri bur rer 0åe fe Ryn / 4 , (AJ hd t Å i Sr söks
KK 4 fl > Jå kn ve LE öh dt "6 "6! brbag 0 tar) "är + 4 + [YT Cd ter 404 AU - ei bre EN mer Vä M ” nn bila v kal AT RAN + Md sp ån Nä . (NT ck (Te ALA AP be rr 4 IRAS vik N i seg Ysa] rn : vv VY SR eva Wren TRA Yr RAN ed wiji N vad Kr bars NIGEL ay . Kd Kön Re Ord ARR FO rd dr rå Sr grevtär Div edet lärer år od aka fra FSD bor tu Agee SAN hr SES födagl4sa 44 HA NA I RAR E så tar FR bed KRA edt SJmLS fö 4 Mr 4 un St 1 SOA Vr ALM neger äg ls é Md Jkl ve Tale Wiss sa tent, agn Weg JAN SEO J / Hr Å sa TARAS SR re IKE SELAGYI säd hl Jul DAR Frssjr färg RO [TITS Ne ven bered Y verde
Kreta dad Prb äRkrb åt et öortu fo bör År Vere 4 a LT Lå £ r År Je Å ba RN
od vd 1 ärta årg 400 de rr mtr börd färsk a SR ARN åa SA AEA MIRO PIM ie I hv gå ND A Inta dra Kella REN Tra AR FaR ne på bä Ki ökar Telge Na RN / How trd aga I RFA dt sj I stf föösrsjk vålgrå VR YA fv oh eh ant ri SNI te Ar M RM arinbe Ny avael tu Mr94t fy A+ SS rgrt vbn dr 4 råge NN 2 såg "ej. RARE velar 1 böt Mere hr KECKYEEL KOCK AESE EEE wave Vv i pri .i Frysen köbyrnen dvd ” Ag
å a Å 4 VAT 4 amn Gölrärdar Nr ANTON a sky ll fever öst FRILLA bl ARR RNA KRSSTINGET OA etrlgrnrrltg Värme ifs IM Nn igar tfördölv RA VANN brttn AV TATA FT Mö VR Föda 4 ja Skagruntsd äg 0 ov rräre DAESSRLISE RA ' ödnläre mysa på SS LE Molinder gård en > fra vrid va 3 håklee w a LR KL KD nr LJ vå RAN LAM KET hå PORET ina betdlolg : ar ;M v V/ . ah SS 10 vå Cher NR -— 4000 FR delö NER SIA utg AREAN LIRA R LTTE EET RS SAMER ter 2 nä pv ignjetå Jag 4 EN fra NULLE vv sö 4 lan RR rr vå oh | dr JA RE RANN Ae Å Är 4R ye Weda sd seed NR rSTYRVRTTOR SR ds ft ARLA 4 RTR 48 > ar grer age vl od re så ( NM fdann ttdgraj rå RA Ne Uvbid & re ARE H NS beta Marte TASTE Fd ae AC säs dj Tri RN T + ten övattiåsgrd 44 stilar Å k EN na "ter it leg oberdydt + ite 8 avel asp Ve 4:40 öv DOC MN — EN . ww frv bygdens er « sänd rö Je Nr pe DR via $ ST pp sc bg VORE rår NR KON Åp MR 1 vån ' ber sd ervår - MM ärsrnla LÅ mn & VANFNTRe NR AM ARE (1) vr U NEG SURA å na SERGE så JT trind LOK 4: ålen Pe do rå i d trnd VCE DÖ sfär t be ef ban AHA FAR ID NY år Lu ve let bröt väldegs oe Hör tr SN "2 + ÖR NRRATN Ru nen bol-fatrd rd VGA så Nr RN tel MANN KAN AR MÅ NaLoN sog dogri AN MS FAR Ve kka 6 ten VGA Ad bryr sen ra Hi Op yr FIRA FAMN 38 NANNE ATYÄN rörkgng Ar Sf Ne FLY KMR 8 må TR FFI IN kranng tå BrSRAy bas ARS rt råd Br arab er (ia pms vå LA AG fobry sf ra sg ade | Nå $A4 1006 Mydtrra, FÖRLALSNIRE SEE TA Fe 4 FRA NN VR br GIV SPISAR få eb , (LELE] KET ESRI YSTAD SVA + Sä T PL ARN GAN VR TAR Arr få tb så Alan; 00 nd tegar a or hist "4 AR tråd lre Aa te år BA VR silent PN SAL vu ikrteskta 0-0 bod FP RANA RETA SG AE FRA VA 1 NÄR NVR AA eid bed bi 9 brolin MäLLäNG te sog bror ÄtrrArrrr kar brus (NN ONPAR bt TONA TES ESDET EES OR SVAG sn <btecme tå Mr ot Ö NES E per bor rt 39 € Pond fp fr 2) At fp hk t sär org öngr sven a FEST INTESPR IS TERRAN ns! balle ra FYR 19 4ran sade aa hadtrif ltt då nånn 1 RAR rn tr RN RP NRA RAA we Väla or 0Q4) cf bes beryrö pilar Ån MA va veka le ägd 2 AR vad tlgg nd HANN RN q FOR rr NT RATAR As ä 14 SEN oja 2 Por NR SNR INA RNE YO ESR HS NYRGR N byta föra ten id loved] SRA tri deker ss rv KORA VÅR ÅAR five FER Vd VÄNERNS KN RYAN RA RR ArNNRND UTE sv KIT SIA SAR Nara rSaNT Tåb TUR vi + så ? Aida et ra a PTT Ar PS Py Hf Vr NR NTA Vt ANAR KT Jå Fre V ÖR PR USSR Pad) hå SL SRA KESO ST va ssh > RES Mat NAR RR RTR VNEbe be bytte, v . 4 öd Å ALIN rdr ssh wa KR si MINNAS rr HN Ar PRV IRK 4740 8et and kr Sprid det Pe yen sköld keeby od Åke $i å8r Fd AD så beg Up feh von Nog tare Mrs PA URNA RN ARN NT vs SR FOA år Pr ÄRA NHR I fr Je ÅRA YR BERNS vr seargr , tntpirarv 200. 4LArY bråte ND Seg Rvito Nar 302 PRE BOR ref dare rö ROR ARENORNA TI RR KAN BRA NINA ROT | d MLA RAA Gb LEA FARS Lar SA IREE Hr ett nvdrsnedy Mas på fe pant ESV 00 Sr ANNINA RA rr ÖRTER NN EAA KA NR 1 ? "fn År medy, så ArGskit tr rk VERA FK fr se ryd lötusg ars sär ny Ve 23 ende see ” öra Nr AT TN RR RAR ARN äg AAA NÅR reg . d . år brant otre tt Grå , MAN saveh js RR dr NR NR OK AH PR ve Sn Lag VOR RNA HERRE AR RN KR REN 4TRSA EP RA SN 6 rr REA RR NER DR RA NR or Nn For år RAT 4 var CN AR HR RETET RR rö brev tysta . Us HSA a ITA RET SU KT SEE BERETT RIE RPS PROS PE SST OSP AEA ol bör Ho åle be kt båt Ape NA SANDIE tb sal age RRSRARSR setbr ses Den Fr jag n Mag sc hå ÅR porer tr ba FA tr årg 1 ÅR FR RRD ÅN RR NN RR RNA Fer Ad ptegi råde Abe Beg UVA M a 4 ERS Glatstnän bar ste rteksörNer Iväg 9 koma SE peta AR 0 YES AR -8 GV KM TRiR tott Vår fö mn rr Brusked 00 SSA vs Ir ANAR alrrplenn Fame kva Ra SRS m ens 000 SYN Gå Ule a bår Företag RR rr a Ag eri vg v NTA v IS " tre Fado PR gt 4 FÅS A+ fine tå trefas n SRA TEE ATEISTER KRt rg rå wa vå 84 KR . es fa Ag rd lära NYA prtngar Pre VnS ) P sov tta Or + rt ånger BA Mary. 44 8--bAä rd lär såå preg b 4" Brf (> rår 7 bye tim.å p 1-4 SÅ JA f-aretve jet UY ÄRE AT r4prag teten å; Gå sj RN - move vt « me at vå stuss v MVA eb re VY I PA RANE bb rn0 AA Arad (rer UN RS LAGE METE KE HOPRORE He AN eve Ae VANA VÄTA AR RUTOR TE AG vr Bär ber TAN e: fore UNF: Re BRN GRÅ FovsbaN MJ ÅA vu rår ba RER RN ÄR tt KE NANA i så pu fer år rt 4 ORD Neg MA Sker vr NSNSSE SLIDE h LR ER ITS YT EES ETT ET IDE ET BRM ovppe MR 0 BN AR TR BB don GENOA (ARE ja väys Hör bg Br rär i LETA nr SMR y4y Fo Ra RR åt sar HUR a el APA 20; « HeteAa versär gren Å ben grn fru Jas SN ottan FYR bpt se THA bbd nm rgey kont öd PN Arp er ' V gå äre nm
Mr rr MJ segt joo; dd KR BR RR På Gl bina FR är Yr NV RN ANDT Hy ? n | a MINSANN letar SAR: 7 POSER Cu t
Over ON MECEIKTLSESADE TITS Mir ARS ig, 4 win 4 Mn sn negar: Mat vn BIKE tenta 41:e era de br SEEN LSS vr prtar EE en re tas AVbNR '” b ERK IS Ned krevd Oe nå sy måå etter AR rr fre 4 , MAL MArgssg an rv a 49 llegalelnd så ev är ös så CN vå är [ep jön rägtose arte mån + ss” brand äter Aa
je " ARN | År Arla Hernslrgs eb bar . MAG LJ ter vie fv sövlågrlsb Vr are POFSE EPI EPEE SEIN WU NESPI
THE LIBRARY
= 2 =
<<
| | S
OMM | GÖMM UN ån | - z & Do
CLASS BOOK
Digitized by Google
Digitized by Google
Digitized by Google
Digitized by Google
N:r 1. Febr,. 1922. Pris pr ärg. 9:- Lösnummer 2: —
SEXTONDE ÅRGÅNGEN
MODERNA SPRÅK
Svensk Månadsrevy för undervisning i de tre huvudspråken
utgiven av
HERMAN SÖDERBERGH N. OTTO HEINERTZ
Rektor vid Djursholms Samskola Lektor vid Malmö tekn. gymnasium
INNEHÅLL: Sid, ««Sonst hätten wir nichts zu leben”, Erik Bondeson «...... l The Definite Article before the Names of the Seasons in Eng- KPN FIG RTI SSOTRÖMOR sl or eviscssa eos kså vet rn? sa RR ANG reas KSK ”/ "Substantiverade infinitiver i modern franska, Hugo Styff ... 10 Det första språket, Herman Söderbergh usssssssssreresna 13
Litteratur: Friedrich Schiller, Wallensteins Lager — Heinrich Heine, Valda dikter och prosastycken — E. von Keyserling, Im stillen Winkel — Johanna ' Spyri, Lauri. Die Geschichte eines Schweizerbuben, N. Otto Heinertz .:ss:.....ssses 16
rd SR
MALMÖ 1922, RÖHR's BOKTRYOKERES! by (50 OR C
AA I Pal -
MODERNA SPRÅKS FÖRLAG
kommer att utgiva en serie för skolbruk lämpade texter Ia
på de moderna språken. Början är gjord med den av ys Professor: E.-A. Kock och Rektor Chr. Thorn utgivna
RAINBOW ISLAND BV. GLTOT URLS ESR VAG EN NR (Andra upplagan) N FAN |
NN”
Av LÄ
. . 25
Denna text, som av kritiken mottagits synnerligen'gynn= — samt, är nu utkommen och erhålles hos alla bokhandlare samt från Moderna Språks Förlag, Malmö, Telefon 2092, Kartonnerad pris 3 kr... 0
f-
Utdrag ur »Pedagogisk Tidskrift» ;
»Avsedd för det tidigare gymnasialstadiet och är utan tvivel för detsamma särdeles lämplig. För femton- å sextonåringar måste denna fintligt hopkomna sam- mansättning av »spännande robinsonad, svart intrig och'solskimrande romantik> (utg. i för rdet) utgöra en i hög grad begärlig läsning>, — »Förhållandet mellan hjälten och hjältinnan är verkligen vackert skildrat — karakteristiskt engelskt i sin förening av sedlig renhet, hurtighet och sentimentalitet; Närmast kommer man vid bokens genomögnande att tänka — utom naturligtvis på den odödlige Robinson Crusoe — på den som skoltext rätt mycket använda Treasure Island av R; L. Stevenson, Som skolbok ger anmälaren Tracys arbete företrädet. Treasure Island måste visserligen erkännas stå litterärt något högre — även om anm. för sin del har svårt att fatta den stora popularitet, arbetet lär åtnjuta i England — men andan däri är betydligt råare än i Rainbow Island, och det romantiskt nobla” elementet saknas alldeles i Stevenson's robinsonad. Därtill kommer, att ordför- rådet i R. I, är mera omväxlande än i T. I, där speciella sjötermer spela en rätt stor roll; språket är lika lättflytande och naturligt.> r
Lektor E. EDSTRÖM 75 (I Pedagogisk Tidskrift, rec. av 1:a uppl.)
nd
DOKTORSAVHANDLINGAR
för disputationer i Lund NS
tryckas bäst och billigast å Ri LA
RÖHR'S BOKTRYCKERI, MALMÖ KS TELEFON 2092. NFS AE inforära offert. ><... ös EAT
Spikning å Universitetet och Xx x - Vår personal äger stor därmed förenade besvär xx x - vana vid sättning av alla "ombestyras av tryckeriet." xx — främmande språki eo = = UR SO EE
(
MODERNA SPRÅK
Svensk Månadsrevy för undervisning i de tre huvudspråken
utgiven av
HERMAN SÖDERBERGH N. OTTO HEINERTZ
Rektor vid Djursholms Samskola Lektor vid Södermalms h. a. läroverk, Stockholm. Adr. t. v.: Malmö.
SEXTONDE ÅRGÅNGEN
1922
ka
MALMÖ 1922, RÖHR's BOKTRYCKERI
MODERNA SPRÅK:
ÅRGÅNG XVI (1922) INNEHÅLL:
N:r 1. Februari.
Sid. Sonst hätten wir nichts zu leben”, Erik Bondeson -...... 1 The Definite Article before the Names of the Seasons in Eng- lish, Carl Bergener..............ccstssrrseesetrorretrorerrrrerrr 7 Substantiverade infinitiver i modern franskå, Hugo Styff... 10 Det första språket, Herman Söderbergh ..................... 13 Litteratur:
Friedrich Schiller, Wallensteins Lager — Heinrich Heine, Valda dikter och prosastycdken — E. von Keyserling, Im stillen Winkel — Johanna Spyri, Lauri. Die Geschichte eines Schweizerbuben, N. Otto Heinertz.................. 16
N:r 2—3. Mars. Några dokument rörande språkundervisningen i engelska sko-
lor jämte kommentar, Herman Söderbergh............ 25 Franskklassicismens drama, Hilmer Gillqvist.................. 36 Nochmals ,Sonst hätten wir nichts zu leben” Hans W. Pollak,
ETIK: VVL GIN 2 oonnv ds nn nn tens rea sr es rdr NANNA 44 Temporalt futurum i konditionala och relativa bisatser i mo-
dern engelska, Sigurd Segerström ........................ 46 Non Seulement oh Ne — Pas Seulement, Hugo Styff...... 49 Genmäle, Hilma Jusander, N. Otto Heinertz............... d2 Litteratur:
Albert Ehrensvärd, Ur fransk diktning, Johan Vising 53
N:r 4. April. SVENS SWUAENUSTILAT. a vsöss be ödrän Sker RN LN SLR NSL NA ek NANSEN SEN KN: Vd
9 N:r 5. Maj. 3 Vårens realskolestilar scssocerseveernernsrsresrrener sen srn sonsonen ssnn 00 73 5 Fransk studentstil vid Nya Elementarskolan
1137119
IV MODERNA SPRÅK
Ytterligare till frågan om futurum i konditional- och relativ-
satser, Arvid Smith os.......................-sseocooer-crcc0rer 82 Franskan och världskriget, Alfred Stenhagen ............... 87 Rättelse, Herman Söderbergh = s.sssonmsosessersrsrrrorrrrrerrsa 88
N:r 6—7. Juni.
Strödda anmärkningar till engelska syntaxen, Arvid Smith 89
Om putativt och voluntativt "wirde' — t. ex. i villkorsbi- satser — och vad därmed sammanhänger, Birger Palm 124
Till skolkommissionens betänkande, N. Otto Heinertz ... 132
N:r 8. September.
Le Cid, Hilmer GillqviSt :...s............sssrecsscrrererorssrerere 137 If it will make you happy for me to marry you, I will do that. II, A. Malmstedt och Arvid Smith ............ 152
Några ord om svenskars uttal av franskt r, E. Staaff ... 157 ,,Sonst hätten wir nichts zu leben”. II, Erik Bondeson 162 Consonant Substitutions in Baby Speech. I, Hugo Hagelin 167 Till det moderna bruket av zwischen, Arvid Smith...... 174
DBergjried,; C:-CGsssnesbatestutsednsoriekenibetslbasnmsskaktesd FREE 179 Litteratur: Deutsche Erzählungen, fir schwedische Schulen heraus- gegeben von J. Reinius, N. Otto Heinertz ............ 179
N:r 9. November.
Höstens studentstilär s.ussosmvesersersrranerr serererrrrrrr or rer rr rr ror nr Res est 184 Höstens realskolestilär ons semssesessenareeresrrerrer ere esset near rnr 199
N:r 10. December.
De moderna språkens ställning enligt skolkommissionens förslag, Herman Söderbergh.................ssesseroec0ese 207 Consonant Substitutions in Baby Speech. II, Hugo Hagelin 229 Litteratur: Dante Alighieris Gudomliga Komedi. Översättning av Arnold Norlind. I. Inferno, Johan Vising «............ 232
Innehållsförteckning efter innehållets art. I. Språkpedagogiska inlägg.
Bia.
Det första språket, Herman Söderbergh ...... ASP S ERSTA R SAR REANEE SEAT SRA 13 Några dokument rörande språkundervisningen i engelska skolor jämte
kommentar, Herman Söderbergh = sommneseessersrsereerererrrer nr soo ror sor sonat 25
Till skolkommissionens betänkande, N. Otto Heinertz ..............eseosessov00e 132 De moderna språkens ställning enligt skolkommissionens förslag, Herman SÖdeFORKRIE oxsca ersvsnsn sketen obe sigals sk ben der reANNRNODRNRAARN ASNESN SES 207
II. Artiklar av grammatiskt, litteraturhistoriskt, språkhistoriskt, stilistiskt e. d. innehåll.
,»Sonst hätten wir nichts zu leben”, Erik BOndesOnN ..............oossososereresrsn 1
Nochmals ,,Sonst hätten wir nichts zu leben”, Hans W. Pollak ............... 44 Tilläggsnot; E/IR WIPI- jascssps cs es isse sas isak Nan Mode ses tek s RAA S NAN VANA SO ENN dESNE 46 ,Sonst hätten wir nichts zu leben”. II, Erik Bondeson .............ssssssseree 162 The Definite Article before the Names of the Seasons in English, Carl
BErgeReE dmstts ssd dos den sesN ENATS KAN GRS NNE SRANNA DE Re RAR SNES NLSNNGRNG 7 Substantiverade infinitiver i modern franska, Hugo Styff sse........ssseesesssere 10 Franskklassicismens drama, Hilmer GillqviSt mtnosseesessseresrsrrerrsrrsnrenrerrrn ren 36 Temporalt futurum i konditionala och relativa bisatser i modern engelska.
SIG UFA "SEger SORG soa=ask ade bknseed eden osa Ner Sö SSa RANN NN NSE NSU SN 46 Ytterligare till frågan om futurum i konditional- och relativsatser, Arvid
BT er dT SERAKSSTSRNESESSANENN R NH GRETEAIN EE UR TNE ETEN NANG ER ER ENA BR INS 82 «If it will make you happy for me to marry you, I will do that”. II,
JA: -dVÄGLIISTEOT: ”sseeisaos enar s nte ee Serner AN verk SIREN RR 152 Tilläggsnot, Arvid Smith omtvmnosesseseresersersrrrereorerrerrrn sor ror ror rrrrrr rer Res ser reser 157 Non Seulement och Ne — Pas Seulement, Hugo Stlyff osssessesersrseseerorrserea 49 Franskan och världskriget, Alfred Stenhaägen ssossmessesrerresererrrnrer rer ner snr scn 87 Strödda anmärkningar till engelska syntaxen, Arvid Smith =mssomsssresesasrrrra 89 Om putativt och voluntativt 'wärde' — t. ex. i villkorsbisatser — och vad
därmed sammanhänger, Birger Palm sssmnsrersseerseesrrrrretrrnrrn ere rn rer enn 124 Le Cid, Hilmer Gillqvist ......... SKENOR DV Några ord om svenskars uttal av Äfrarisköa r, JE: Staff .. Oeönsk seen LÖT Consonant Substitutions in Baby Speech. I, Hugo Hagelin... FAUNA Svd
> > » , > HH > ) NEROS EEE At
Till det moderna bruket av zwischen, Arvid Smith —oossnmmseseerserrerrrser era 174
III. Diverse.
Genmäle, Hilma Jusander och N. Otto Heinertz sisssnssssrsersrssrersersrrrrse rensar 52 Rättelse, Herman SÖderbergh mrosoeeeesrsseersererserern rer rernrr ere rernrr sonson ort Renee sea 88 Berge, 20-56" sund Få Rongs leser ee ha Si RAS RK DES NAR ANKAN LA ANNE vbn LAS
VI INNEHÅLL
IV. Översättningar och kommentarer m. m.
A. Studentexamen. 1) Översättningsprov.
V. T, 1922. Engelsktöversättningsprovförrealgymnasiet. (C.S. Fearan-
side — F. J. Fielden — G. E. Fuhrken ............... 57, 58—62 D:o för latingymnasiet. C. S. Fearenside — F. J.
Fielden — G. E. FuhrkeN socosessersersrereeserer rer ere oc 64, 68—71 Franskt översättningsprov för realgymnasiet. P Méaly
— Virgile Pinot — M. RAanSSON =...sesoeeersoorerer rss 58, 62—64 D:0o för real- och latingymnasiet. P. Méaly — Virgile
Pinot — M. RAnSSON o...socmorseereeserreeesotrerer reser rar 65, 71—72
Tyskt översättningsprov för real- och iatingymnasiet. Ernst A. Meyer — Benno Rosenbund — Alfred WOW davsnoekde east era SeNG SNES NARE NE NISSE SNeN 64, 65—68 Franskt översättningsprov för nyspråkliga linjen och linjen med franska såsom andra språk vid statens provskola. FP: AVI BG GLY daner sal Re ANNARS ANA NE BESSNAS URNA 81—82 H. T. 1922. Engelskt översättningsprov för realgymnasiet. C. S. Fearenside —- F. J. Fielden — G. E. Fuhrken. 185, 186—189 D:o för latingymnasiet. C. S. Fearenside — F. J. Fielden — G. E. FuhrRken ssossossesrrrsrrerrrrarnrren 191, 195—197 Franskt översättningsprov för realgymnasiet. P. Méaly — Virgile Pinot — M. Ransson .....sesesseecre 186, 189—190 D:0o för real- och latingymnasiet. P. Méaly — Virgile Pinot — M. Ransson «......... 2 . 192,197—199 Tyskt översättningsprov för real- och: jätingyrinaslet. Ernst A. Meyer — E. Th. Walter — Alfred Wolf 191, 192—195
2) Uppsatsuppgifter. Uppgifter för uppsats på engelska eller franska Y V. T. 1922... 57
för realgymnasiet ................sosereooeeereneer H. T. 1222... 186 Uppgifter för uppsats på tyska eller franska för V. T. 19922... 84 realgymnasiet samt på tyska eller engelska | H. T. 1922... 191
eller franska för latingymnasiet ..... .........
B. Realskolexamen.
1) Översättningsprov. V. T, 1922. Tyskt översättningsprov. Ernst A. Meyer — E. Th.
Walter — Alfred Wolf . åsa « -78,74—76 Engelskt översättningsprov. cC S. Föarenside- -— F. J. Fielden — G. E. Fuhrken ososscsseeeseeroeen re 76, 77—79
Engelskt översättningsprov för engelska försökslinjen vid högre realläroverket i Göteborg. C. S. Fearen- Side == 0: EE; FRIFRÖN 0005 sins 0sassede rer 79,80—81
INNEHÅLL VII
H. T. 1922. Tyskt översättningsprov. Ernst A. Meyer — E. Th.
Walter -— Alfred Wolf sososcssrseeseererrssnrsrr srrrrersr 199, 202—2038 Engelskt översättningsprov. C. S. Fearenside — F. J. Fielden — G. E. Fuhrken ...........sssoer vor 200, 203— 205
Engelskt översättningsprov för engelska försökslinjen vid högre realläroverket i Göteborg. C. S. Fearen-
side — G. E. FuhfRkeN somsoseverrrerererererr orre ra 201, 205—206 2) Reproduktionsprov. Bid. V. T. 1922. Tyskt reproduktionSpfOV ............ssesersesessessesrrer orrereressrrnnr 18 Engelskt FSE RESA År BE ARRNNASSNRN 76 H. T. 1922. Tyskt REEVES ORSAKA EN SPIS ERSSON 200 Engelskt SES EESIAEE RARE AT ESS RARE RESER AI Sr RNE RN 201 V. Böcker. Friedrich Schiller, Wallensteins Lager. Skoluppl. med anm. av S. B. T. Danielsson och Theodor HjelmQUiSl: ocecersissst ben SögaR ss rk bes KN Nk NEAR Heinrich Heine, Valda dikter och prosastycken. Med anm. av Edvard Strömberg. .............s.rsssoesre N. Otto Helnertz 16—924 E. von Keyserling, Im stillen Winkel. Med anm. av G. Björkelund och S. B. T. Danielsson. Johanna Spyri, Lauri. Die Geschichte eines Schweizerbuben. Mit Anm. herausgeg. von Paula Feuerharmel und Hilma Jusander...... Albert Ehrensvärd, Ur fransk diktning. Johan Vising. . ås d3 J. Reinius, Deutsche Erzählungen, för schwedische Schulen heräusgegeben. N. Otto Heinertz ........ ... 179 Dante Alighieris Gudomliga "Komedi. | Översättning a av Arnold Norling I. Inferno. Johan FA SE PRE . 232 Insända böcker .. PERRESE NEAR TROTT SITEN .N:r 8, 9, omslagssidan 3 Insända tidskrifter KRT SRS EEST ENN BER REGI SEAN SARS 1, 8, 9, 10 omslagssidan 3
TROGET
Digitized by Google
MODERNA SPRÅK
SVENSK TIDSKRIFT FÖR UNDERVISNING I DE TRE HUVUDSPRÅKEN TYSKA, ENGELSKA, FRANSKA
UTGIVEN AV
HERMAN SÖDERBERGH ocH N. OTTO HEINERTZ.
NN Rn
ÅRG. XVI. 1 kx MALMÖ > Februari 1922
»,SONST HÄTTEN WIR NICHTS ZU LEBEN”. |
In dem vorstehenden Satze bedeutet zu leben att leva av. Dies ist also ein Beispiel von einem intransitiven Infinitiv, der die von dem Verb sonst erforderte Präposition entbehrt. Zu leben steht hier anscheinend beziehungslos und schwebt, so zu sagen, in der Luft. Das ist jedoch nicht der Ausdruck irgend einer zu- fälligen Lässigkeit, sondern repräsentiert einen allgemeinen Sprach- gebrauch. Da ich in keiner grammatischen Arbeit eine Erörterung von dieser Erscheinung gefunden, dirfte ein Studium derselben von Interesse sein. Ich stelle mir die Frage auf: Wie täbersetzt man einen schwedischen mit Präposition ergänzten intransitiven Infinitiv auf deutsch? Die Antwort auf diese Frage muss uns zwar fiber das Phrasengebiet, das die Uberschrift vertritt, hinausföhren, aber ich habe trotzdem diese Uberschrift wegen ihrer Prägnanz gewählt.
In einem Satze wie: Ich habe viel zu tun ist wohl der Akk. ursprönglich von habe abhängig, doch neigt (nach Paul) das Sprachgeföhl dazu, ihn als abhängig vom Infinitiv zu empfinden, welcher seinerseit als Objekt zu habe aufzufassen ist. Ebenso: Das hat nichts zu bedeuten. Ich gab ihm etwas zu essen. Der Akk. kann auch fehlen, und so entstehen Ausdräcke wie: Ich habe schon zu tun. Ich gab ihm zu essen.
Dieser Infinitiv ist wahrscheinlich nichts als der von der Präposition zu (fröher Ze) abhängige Dativ des alten Gerundiums, der ja einen Zweck bezeichnete. Von diesem Gesichtspunkt aus wird es uns möglich zu verstehen, dass man weiter den transi- tiven Infinitiv gegen einen intransitiven vertauschen kann und sagen: Er hat nichts zu leben (ungefähr = lill levande), und mit fort- gelassenem Objekt (was sicher älter ist): Er hat zu leben. Das hat mir zu denken gegeben. Und analog bei dem Verb sein: Hier ist nichts zu lachen.
Das schwedische Sprachgeföhl sträubt sich gegen dieses
2 MODERNA SPRÅK
Fehlen von präpositioneller Ergänzung bei dem intransitiven In- finitiv, und obwohl die betreffenden Ausdräcke im Deutschen gang und gäbe sind, scheint es doch, als ob auch der Deutsche sich dieses Fehlens (natäörlich nicht: Fehlers) bewusst wäre, wenn man nach einer Äusserung in Krägers Syntax der englischen Sprache urteilen darf, wo es heisst: , Das Verhältniswort, welches ein
Zeitwort erfordert, darf nicht, wie im Deutschen vielfach geschieht,
weggelassen werden, Er hat genug zu leben, he has enough to
live upon etc”. Kräger denkt hierbei offenbar nur an gewisse, hier unten (unter A) näher beschriebene Redensarten, denn in
Ausdräcken von anderem Typus darf, wie wir sehen werden, die
Ergänzung nicht fehlen, es sei denn dass der Infinitiv substan-
tiviert wird.
In der älteren Sprache, wo der Infinitiv einen neutralien Charakter hatte und sich wohl auch sonst viel freier verwenden liess als jetzt, war diese Konstruktionsweise sicher ganz tiblich. Einem Artikel von Dr. Hungerland im Dezemberheft 1921 von Mod. Språk entlehne ich ein Beispiel aus Luthers Bibeliäbersetzung: Die spehn aber von solcher erbeit brauchet er speise zu kochen (att koka mat med), und noch bei Tieck lesen wir: Ich läugne nicht, dass das, was uns zugestossen ist, nicht ein Ding wirdig zu lachen sei (Paul: Deutsche Gram.). Heutzutage ist diese Aus- drucksweise auf eine geringe Anzahl stehender Redewendungen beschränkt, was darauf zu deuten scheint, dass dieselbe als un- genau empfunden wird.
A. Ich föhre jetzt die Belege dieses beziehungslosen (wenn ich ihn so nennen darf) Infinitivs an, die ich bei der Lektöire gefunden habe. Auf Vollständigkeit macht das Verzeichnis keine Anspriche.
l. Bei haben:
Baut der Bauer nicht sein Ackerfeld, so haben wir Riesen auf unsrem Felsennest nichts zu leben. (Bröder Grimm).
Er hat nichts zu klagen (zu denken). (R.))
Er hat genug zu leben (Kräger).
Was haben Sie zu klagen? (Moréns Konstr. lex.)
Hede hatte viel zu sinnen und zu denken. (Woltff-Meder).
Liebes Kind, man hat so viel Wichtigeres zu denken. (Heyse).
Sie hatten noch viel zu schwatzen. (Wolft-Meder).
Damit die Leute etwas zu staunen (zu reden) hätten. (R).
Und ohne pronominellen Zusatz:
Sean eben leikht er keinem, damit er selbst zu leben habe. (Blatz”
ram.)
Er selbst robotet von fräh bis spåt und sucht aus dem Boden herauszuschlagen, dass er gerade zu leben habe. (Sudermann). | |
Ich habe satt zu essen, und niemand ist schlecht zu mir. (ibidem).
1) Die mit R bezeichneten Beispiele habe ich Herrn Studienreferendar Hans Reichwage zu Nienburg zut Präfung unterbreitet. Ihm verdanke ich auch hier und da einen guten Nachweis, den ich in diesem Aufsatz verwertet habe.
..SONST HÄTTEN WIR NICHTS ZU LEBEN” 3
2. Bei geben: Da gab es viel zu staunen. (Kräger). Sie half ihm dabei, obgleich Gick hier nichts zu helfen gab.
(Sudermann).
Das hat mir viel zu denken gegeben. (R.) Vergleiche hiermit: Dass sie auch den Kocher hatte, das gab schon mehr zu bedenken (Sudermann).
Und ohne pronominellen Zusatz.
Sie beobachtete, wie dieses Wort ihrem Mann zu denken gab.
(Agnes Sapper).
3. Bei sein:
Dabei ist nichts zu lachen. (Kräger).
Sie lacht immer, wenn nichts zu lachen ist. (Sapper). Dabei ist nichts zu staunen. (R).
Was ist dabei za erstaunen? (Freytag).
(Hier ist viel zu denken, heisst besser: zu bedenken (R).) Da ist nichts zu verwundern. (R')
Das ist nicht zu verwundern. (R).
In den Belegen mit haben und geben ist der Infinitiv (ein- schliesslich das Pronomen) als Objekt, in denen mit sein als Subjekt zu fassen. Hat + zu + leben, gab + zu + denken, ist + zu + lachen bildet einen Begriff. (Eine merkwärdige Anomalie bildet das letzte Beispiel bei sein, in dem ja der Infinitiv Prädi- kativ ist.)
Wir sehen, dass diese Redewendungen eine sehr stereoty- pische Gestaltung aufweisen. Das Prädikatsverb ist entweder haben, geben oder sein, und der beziehungslose Infinitiv selbst beschränkt sich auf eine ziemiich geringe Anzahl von Verben: leben, denken, klagen, reden, schwatzen, satt essen — Sstaunen, helfen — lachen, verwundern u. ä. Am meisten fällt aber auf, dass das Zwischenglied (wenn es nicht gerade fehlt) stets ein prono- minelles Wort ist: nichts, etwas, viel, wenig, was, genug.
Um diese letzte Tatsache zu erklären erdreiste ich mich, eine Hypothese auizustellen, sie gelte, was sie wolle. Wie be- kannt wird nichts abwechselnd mit nicht als Negation verwendet bei gewissen Verben wie: angehen, fragen, helfen, niitzen, schaden, dafär können, z. B. Das schadet nicht (oder nichts), Ich frage nicht (oder nichts) darnach usw. Es lässt sich nun denken, dass Wendungen wie: Er hat nichts zu leben, Dabei ist nichts zu lachen nur Variationen wären von: Er hat nicht zu leben, Dabei ist nicht zu lachen, und dass durch dieses nichts auch den na- heliegenden etwas, viel, wenig, was, genug in denselben und ähnlichen Wendungen der Weg gebahnt worden wäre. Der Ent- wickelungsgang wäre demnach: Er hat zu leben — Er hat nicht zu leben — Er hat nichts zu leben — Er hat genug zu leben.
LÖ
4 MODERNA SPRÅK
B. In Ausdrtcken, die nicht zu den obengenannten streng begrenzten Redewendungen zu rechnen sind, muss ein schwe- discher ' intr. Infinitiv+4 Präposition anders ibersetzt werden als mit zu +infinitiv.
1. Entweder wird der Infinitiv mit präpositionellem Aä- verbial ergänzt (wodurch auch der Logik Genäge getan wird): Wir bauen Häuser, um darin zu wohnen. Dieser Fluss ist ge- fährlich, um darin zu baden, oder
2. man wählt eine passende Umschreibung: Mit dieser Krankheit ist nicht zu spassen. Auf ihn ist kein Verlass, oder
3. man verwendet einen von der Präposition zu regierten substantivierten Infinitiv. Ein Substantiv entbehrt ja leichter die präpositionelle Ergänzung als ein Verb. Wir bauen Häuser zum Wohnen. Diese Stähle sind nicht zum Sitzen.
Ich will nun von den zwei ersten Alternativen absehen, um die dritte, die Substantivierung, in näheren Augenschein zu nehmen. Grammatisch unterscheidet sich diese Konstruktion von der unter A dadurch, dass Häuser (bezw. Stihle) als Objekt (bezw. Subjekt.) zum Prädikatsverb aufzufassen ist, und dass zum Wohnen (zum Sitzen) entweder adverbiale Bestimmnng zum Prädikat oder attri- butive Bestimmung zum Substantiv (Häuser, Stähle) sein kann. Also: Wir bauen + Häuser —zum Wohnen. Diese Stähle + sind nicht---—zum Sitzen. (Im Vorbeigehen sei bemerkt, dass einige von den A—Belegen auch in dieser Form auftreten können. So heisst es neben: Er hat genug (nichts) zu leben (zu denken) auch: Er hat genug (nichts) zum Leben (zum Denken) (R). Neben: Da gab es viel zu staunen, :wohl auch: Da gab es viel zum Staunen. In Sudermanns Lithauische Gestalten finde ich: Sie nimmt den Windhund mit, damit die Leute etwas zum Staunen haben. — In anderen Fällen aber ist die Substantivierung nicht recht gebräuchlich.)
Zunächst fähre ich einige Beispiele an, die sich mit den A-Belegen berähren, d. h. dieselben Prädikatsverben und Infini- tive enthalten, aber doch dem B-Typus angehören. Er hat nur Brot zum Leben. Ich gab ihm ein Buch zum Lesen (> att läsa i). Brot (oder Das) ist nicht genug zum Leben. Das ist nichts zum Lachen. Das ist nichts zum Verwundern.
Eine Verallgemeinerung dieser Konstruktion ist jedoch nicht gestattet, denn der Sprachgebrauch zeigt sich hier sehr launenhaftt, und ein Grund, warum es so oder so heissen kann oder nicht, ist schwer zu entdecken. So z. B. kann es sicher nicht heissen: Er hat ein Unrecht zum Klagen, und Sätze wie: Det är ingen- ting att gråta för, att jubla över, att stå efter, att längta efter lassen sich nicht mit zum Weinen etc. tbersetzen. Es heisst dann besser: Dariiber brauchst du nicht zu weinen. Dariber kann man sich nicht freuen Das ist keine erstrebenswerte Sache. Das ist nichts, nach dem man sich sehnt. (R.)
Wenn wir nun das Gebiet erweitern und zu Sätzen mit
,,SONST HÄTTEN WIR NICHTS ZU LEBEN” d
freierem Wortmaterial ibergehen, so wird es uns leichter, die Erscheinungen zu beurteilen, weil wir hier den ausschlaggebenden Faktor erkennen können — die Deutlichkeit. Ein par Worte tun uns hier zuerst nötig täber die Natur des substantivierten Infinitivs. Dieser von der Präposition zu abhängige substanti- vierte Infinitiv ist das moderne Gegenstick des alten Ge- rundiums, d. h. er versieht den Dienst des Gerundiums, wenn er auch, was die Rektion betrifft, ein Verbalsubstantiv ist. Wie der Infinitiv sich also seinem substantivischen Ursprung, von dem er einmal abgeröckt ist, wieder angenähert hat, so tritt hier auch zu in seinem ursprönglichen präpositionellen Charakter auf. In Verbindung mit zu bezeichnet dieses neue Gerundium, ganz wie das alte, einen Zweck und kann grundsätzlich bei allen Wörtern stehen, die ein finales zu erfordern, also nicht nur bei Verben (Ein Stuhl dient zum Sitzen), sondern auch bei Substantiven (Ein Becher zum Trinken gehört zur Ausriästung des Touristen) und bei Adjektiven (Dieses Papier ist gut zum Schreiben .).
In der Praxis unterliegt es jedoch einer recht erheblichen Beschränkung und kommt dem schwedischen und englischen mit Präposition ergänzten Infinitiv an Brauchbarkeit nicht gleich. Denn eben weil es die präpositionelle Ergänzung ermangelt, kann es nur dann gebraucht werden, wenn es in einer Umgebung steht, die dessen Sinn klar und unzweideutig erscheinen lässt. Ich brauche einen Stuhl zum Sitzen, hat einen klaren Sinn, weil Stuhl mit Sitzen in natärlichem Zusammenhang steht. Dagegen wäre es unklar und deshalb unzulässig zu sagen: Ich brauche einen Stuhl zum Stehen, weil hier kein natörlicher Zusammenhang zu Hilfe kommt. Angängig, wenn auch nicht gerade häbsch, wäre: zum Draufstehen. Es wäre unverständlich, wenn jemand sagen sollte: Er muss immer etwas zum Halten haben (att hålla i), weil man nicht weiss, ob gemeint wird: Er muss (etwa) ein Stäck Papier zum Halten haben oder: Er muss etwas haben, an dem er sich festhalten kann. — Was soll ich meinen Schälern zum Schreiben geben? kann wohl bedeuten: Vad skall jag ge mina elever att skriva på (oder: skriva med) aber nicht: att skriva om? Das letztere muss heissen: Was fär ein Thema soll ich meinen Schälern zu bearbeiten geben? — Wir hatten so viele Erinnerungen zum Schwatzen ist nicht Deutsch. Man sagt dann besser — Erinnerungen auszutauschen. Und die schwedischen Sätze: Hon har dtminstone ett vackert hår att skryta med, en duktig mor att brås på lassen sich nicht direkt mit zum Prahlen and zum Schlachten (!) Ubersetzen. Dagegen könnte es wohl heissen: Er trägt eine Uhrkette nur zum Prahlen, und in Die Familie Pfaäffling von Agnes Sapper steht: Die Schule ist ja zum Lernen da und nicht zum Prahlen.
Hier nur noch ein par weitere Belege: Man kann ihm nachts ein Kissen zum Schlafen hinlegen. (Sapper). Ich werde dir ein Zimmer zum Arbeiten zurechtstellen. (Selver)
6 MODERNA SPRÅK
Darf ich Ihnen meinen Wagen zum Nachhausefohren anbieten?
(Collin—Hungerland).
Das Haus hatte noch viel Raum zum Wachsen, es hatte einen grossen verwilderten Garten hinter sich (Woltt-Meder).
Der Platz eignet sich zum Waldanlegen (Calwagen).
Wir missen den jungen Damen Herren zum Tanzen verschaffen. (R).
Ich habe nur meine Zinsen zum Leben. (R).
Neben diesem finalen Gerundium steht das bekannte kon - sekutive Gerundium in Sätzen wie: Es ist wahrhaftig zum Lachen (= lächerlich). Ihr klopfte das Herz zum Zerspringen. Da aber diese Gerundien keine adverbiale Ergänzung nötig haben, kommen sie hier nicht in Betracht.
Lo LJ &
C. Zu den intransitiven Verben können auch solche an und för sich transitive Verben gerechnet werden, die nicht das vorangehende Substantiv zu ihrem Objekt haben, sondern nur mittels einer hinzugedachten Präposition darauf bezogen werden können z. B. Vi ha ingen bägare att dricka med. Dricka ist hier transitiv im Verhältnis zu dem Getränk, aber intransitiv im Verhältnis zu bägare. Der entsprechende deutsche Satz: Wir haben keinen Becher zum Trinken weist dann denselben gerundialen Typus auf wie die Sätze unter B 3. Wird das Objekt des Infi- tivs hinzugefögt: Vi ha ingen bägare att dricka vatten med, so steht im Deutschen der gewöhnliche zu-Infinitiv, und zwar in diesem Satze mit um verstärkt: Wir haben keinen Becher, um Wasser zu trinken. Ebenso: Wir gebrauchen Holz, um das Essen zu kochen. Doch ist um meistens nicht nötig: Ich habe kein Holz, das Essen zu kocken. Ich habe kein Geld, die Rech- nung zu bezahlen. Vielleicht könnte man auch hier von einem beziehungslosen Infinitiv sprechen, nur dass das angeschlossene Objekt dem Ausdruck ein gewisses Mass von Unabhängigkeit verleiht, so dass man das Empfinden hat, es mit einem verktirzten Nebensatz zu tun zu haben.
Setzt man aber das zum-Gerundium an Stelle des Infinitivs, so tritt das Objekt als objektiver Genitiv auf: Ich habe kein Holz zum Kochen des Essens. Es gibt in den Eisenbahnwagen Bretter zum Hinlegen des Reisegepäcks (R.), oder auch wird der Genitiv durch von ersetzt: Wir gebrauchen X-Haken zum Aufhängen von Bildern (R.). Nach Verben, welche die zweckbezeichnende Prä- position zu notwendig erfordern, z. B. gebrauchen in dem letzt- genannten Satze, ist der blosse Infinitiv unzulässig. Da steht entweder um zu —+lnf. oder das zum-Gerundium. Der oben angefiihrte Luthersche Beleg wärde demnach in jetzigem Deutsch heissen: Die Späne gebraucht er aber, um die Speisen zu kochen oder zum Kochen der Speisen. Selbstverständlich gilt in diesem Fall auch, was von den rein intransitiven Verben schon gesagt
THE DEFINITE ARTICLE BEFORE THE NAMES OF THE SEASONS IN ENGLISH 7
worden ist, dass das zum-Gerundium nur möglich ist, wenn der Zusammenhang ein Missverständnis ausschliesst.
Zuletzt ist noch zu bemerken, dass tiberall, wo ein wirk- liches Substantiv mit derselben Bedeutung wie das Gerundium vorhanden ist, jenes auch dem letzteren vorgezogen wird. Ich habe eine grosse Verwandtschaft zum Verkehr (besser als: zum Verkehren). Darf ich Ihnen meinen Wagen zur Heimfahrt anbieten (besser als: zum Nachhausefahren). Die Grube hatte der Jäger zum Waolfsfang gegraben. Und, um auch ein transitives Verb heranzuziehen: Ich habe kein Geld zur Bezahlung das Wechsels (besser als: zum Bezahlen).
Es wäre verlockend, in diesem Zusammenhang den Wechsel zwischen zu-—lInfinitiv und 2zum—Gerundium auch bei tibrigen rein transitiven Verben eingehender zu untersuchen, aber das er- fordert ein Kapitel för sich.
Örebro im Januar 1922. Erik Bondeson.
THE DEFINITE ARTICLE BEFORE THE NAMES OF THE SEASONS IN ENGLISH.
Abbreviations: Caine = Caine, The Manxman (Nelson); Craik — Craik, John Halifax, Gentleman, ed. Zachrisson; Dickens = Dickens, The Old Curiosity Shop (Everyman's Libr.); Hawthorne, M. = Hawthorne, The Maypole of Merry Mount; Hawthorne, B. = Hawthorne, Roger Malvin's Burial (both in Selected Short Stories II, Milford); Kipling = Kipling, The Second Jungle Book (Tauchnitz); Lamb = Mary Ann Lamb, The Sailor Uncle (Selected Short Stories, II, Milford); London, Bef. Ad. = London, Before Adam (Collins'); London, Call = London, The Call of the Wild (Tauch- nitz); Macaulay = Macaulay, Frederic the Great (Tauchnitz); Mc Kenna = Mc Kenna, Sonia (19 ed.).
The names of the seasons are among those nouns in Eng- lish before which the definite article is frequently dropped. To judge from the expositions in the grammars (at least the few I have had an opportunity to consult), it would almost seem as if the insertion or omission of the definite article were in many cases a matter of arbitrary usage only. Thus Poutsma (A Grammar of Late Modern English, Part II, Section I, A, Ch. XXX, 15 d.). Kriäger (Schwierigkeiten des Englischen) is silent on the matter. Elfstrand gives the rule that the article is dropped when the name of the season is used in a general sense, but admits that even in such instances it is often found after the preposition ir, and is common after during. It is evident, however, from quotations 7—14 below, that the omission of the article is also frequent when the speaker or writer has a definite spring etc. in mind. An
8 MODERNA SPRÅK
investigation into the matter, which has no pretensions to com- pleteness, has led me to the conclusion that
I. the definite article is dropped before the names of the seasons when the speaker's (writers) attention is entirely or chiefly directed towards the changes or phenomena in nature characteristic of the season; but
I. it is inserted when the noun is used as a mere deter- mination of time.
According to I. the article is suppressed in the following instances, where, moreover, the noun is used in a general sense:
1. The first sound of the surf is one of the most delightful that the Inuit can hear, for it means that Spring is on the road. (Kipling 204).
2. In summer thaws the ice-propped rocks and boulders roll and slip all over the face of the land, so you can easily see how the idea of live stones arose. (Kipling, 191).
3. In winter the sun rises late in the morning, and sets quite early in the afternoon. (Elfstrand, Eng. Gr.). |
4, A soft, bright, autumn morning, mild as spring, coaxing a wandering robin to come and sing to me ... (Craik, 35).
5. Spring decked the hallowed emblem [i. e. the Maypole] with young blossoms and fresh green boughs; Summer brought roses of the deepest blush, and the perfected foliage of the forest; Autumn enriched it with that red and yellow gorgeousness which etc.; and Winter silvered it with sleet — — —. (Hawthorne, M. 25).
6. Midsummer had come, bringing deep verdure to the forest, and roses in her lap, of a more vivid hue than the tender buds of Spring. But May, or her mirthful spirit, dwelt all the year round at Merry Mount, sporting with the Summer months, and revelling with Autumn, and basking in the glow of Winter's fireside. (Hawthorne, M. 19).
Ås can be seen from 1, 5, and 6, the name of the season in this case is sometimes used almost in a personified sense, and is written with a capital, which is never the case when it is used as a mere determination of time.
In the following instances the noun refers to a definite epoch. The omission of the article will be explained by what has been said above in I.
7. Winter softened into spring, and spring lengthened into the summer that was to be my last at Melton. (Mc Kenna, 49.)
8. Winter came early and sudden that year. (Craik, 53).
9. Summer was passing. RE began to watch with anxious looks the thin harvest fields .... (Craik, 106).
10. Once he stopped to pick up for me the large brown fan of a horse-chestnut leaf.
«It's pretty, isn't it? — only it shows that autumn is come.” (Craik, 13).
11. Spring came on once more. (London, Call 222).
THE DEFINITE ARTICLE BEFORE THE NAMES OF THE SEASONS IN ENGLISH 9
12. The extended refusal of 1921 to cut itself adrift from summer is likely to be memorable in weather records. ... We were quite ready and even eager for autumn; and now :summer has incalculably turned back in its track ... (Newspaper).
13. It was in the depth of winter. The cold was severe, and the roads heavy with mire. But the Prussians pressed on. (Macaulay, 29).
14. I remember the approach of winter by the warm great coat he bought for me. (Lamb, 7).
In 11. it is the verb "came on that indicates that the idea of the changes in nature is present in the writer's mind. This verb is commonly used to denote such changes.
If, on the other hand, the noun is used as a determination of time only, it is preceded by the article, even if it is used in a wholly general sense:
15. In the winter Kadlu would follow the seal to the edge of this land-ice and spear them — — — In the spring he and his people retreated from the thawing ice to the rocky mainland — — — Later he would go south into Baffin Land — — — coming back in September or October. (Kipling, 178).
16. ... we are like squirrels digging up in the winter the nuts they have providently buried in the days when nuts were - plentiful. (Newspaper).
17. Night is generally my time for walking. In the summer I often leave home early in the morning. (Dickens, 3).
18. In the winter our walks were shorter and less frequent. (Lamb, 7.).
If the noun is used as a mere determination of time and År to a definite spring etc., it is, of course, preceded by the article:
19. In the spring Frederic rejoined his army. (Macaulay, 31).
20. It must have been early in the spring .when my uncle went away, for the crocuses were just blown in the garden. (Lamb, 9). i
In both cases the noun has the article when it is accompanied by a specializing adjunct:
21. One morning in the late spring there came to Douglas a startling and most appalling piece of news. (Caine, 67).
. The autumn and winter of 1913 1 divided between Ireland and the Riviera. (Mc Kenna, 267).
23. It was lhe fall of the year when Lop-Ear and I returned from our long adventure-journey, and the winter that followed was mild. (London, Bef. Ad., 182). See also no. 7.
Even if what has been said in I. is applicable, the article may be used if the speaker (writer) feels that the season in question has been spoken of previously or has otherwise been determined:
24. The summer had gone, the gorse had dried up, the herring-fishing had ended, and Pete had become poor. (Caine, 363).
10 MODERNA SPRÅK
25. The winter [i. e. of 1756] put a stop to military opera- tions. (Macaulay, 78). |
In the last quotation the year may easily be supplied from the context.
In many cases both views may be equally justifiable, and then usage is unsettled:
26. "And how shall you live in the winter, when there is no Out-of-door work to be had?” (Craik, 13).
27. "What shall you do when winter comes?” (Ibid. 49).
28. The Russians, confined by their shows, would probably not stir till the spring was far advanced. (Macaulay, 78).
29. Then I waited, eagerly but patiently, until spring came, when, without making any more fruitless efforts, I should be sure to see him. (Craik, 54) Iinere may be the idea lurking behind: because then it will be fine weather, and then I shall be allowed to go out.
30. The tbkreats of the Montenegrins and Serbs are held in check by the approach of winter, and until the spring comes, they are not likely to make any serious move. (Poutsma).
It would also seem as if the omission of the article were preferred in prepositional constructions with of such as the following:
31. In the three months of summer it only freezes every other day and every night. (Kipling, 177).
ä sö Two months of autumn were thus occupied; (Hawthorne, . 55).
33. Through the winter AElfred girded himself for this new peril. At break of spring his army closed round the town. (Poutsma). See also 13, 14, and 30.
Oct., 1921. Carl Bergener.
SUBSTANTIVERADE INFINITIVER I MODERN FRANSKA.
Angående denna fråga finnas endast några få notiser i upp- slagsböckerna. Utförligast är: Brunot: Histoire de la langue fran- caise III, 203 och IV, 455. Dessutom kan nämnas Hatzfeld- Darmesteter: Traité de la formation de la langue frangaise, $$ 49 och 700, vars material sammanfattats i Nyrop: Grammaire historique de la langue francaise, III, $ 653.
I fornfranskan kunde alla infinitiver substantiveras (Foulet: Petite Syntaxe de l'ancien Francais, $ 226). Detta var förhållandet ända till 1500-talets slut (Darmesteter-Hatzfeld: Le seizigme siecle en France, $ 203). Så substantiveras infinitiven ofta hos t. ex. Montaigne samt i H. Estienne: Précellence du langage frangois. Även i klassisk tid förekommer ofta substantiverad infinitiv. För
SUBSTANTIVERADE INFINITIVER I MODERN FRANSKA 1
perioden 1600—1660 ger Brunot (op. cit. III, sid. 203—4) exempel på följande subst. inf: allumer, apprendre, boire, briller, com- mander, coucher, croire, dementir, desesperer, dormir, eschauffer, esloigner, esperer, estinceler, estre, flamber, flatter (= flatterie), lever, manger, marcher, non estre, obeyr, oser, ouyr, partir, penser, pouvoir, proceder, rire, savoir, souffrir, tourner, vivre, vouloir (= volonté). För den följande perioden, 1660—1715, är listan be- tydligt kortare: aller, boire, demeurer, dire, dormir, étre, instruire, lever, manger, marcher, souffrir, vivre, vouloir (Ib. IV, 455—56). Och numera kunna endast ett fåtal infinitiver användas som sub- stantiver. Detta framgår också därav, att infinitiverna på — er, som ju annars äro i överväldigande majoritet, här äro i minoriteten.
1. Inskränkningen i infinitivens användning som substantiv dateras från senare hälften av 1600-talet. Orsaken härtill var för- stummandet av -r. Därigenom förväxlades nämligen lätt inf. och perf. particip, vilket måste leda till grova misstydningar (Brunot: op. cit. IV, 210). Det är till följd av okunnighet om denna ljud- lag, som följande infinitiver nu felaktigt skrivas som perf. part.: débouché, débridé, défilé. Även démenti är enligt Nyrop möj- ligen en infinitiv. Härför talar nämligen upplysningen i D-H!), att under XVIe seklet démentir växlar med det likbetydande dé- menti e. Däremot förklarar D-H démenti som perf. part., vilket Meye!-Libke: Grammatik der Romanischen Sprachen, II, $ 392 stöder med analoga bildningar från italienskan, spanskan och portugisiskan. Språkbruket vacklar ännu mellan formerna på -é och -er i följande fall: diner, apråés-diner, apreés-souper, au débotter, doigter. Från XVIII seklet anföres fraserna mettre une étoffe au debouilli(r) samt au débarqué av Meyer-Läbke (1. c.).
Anm. Härmed bör ej förväxlas det fall, då redan i forn- franskan parallellformer funnos, t. ex. le penser, le pensé, la pense, la pensée, vilka alla finnas i Crestien de Troyes: Cliges.
2. En syntaktisk orsak är, att infinitiven i en del kon- struktioner, där den förr behandlats som substantiv, nu fattas som rent verb. Så t. ex. framgår infinitivens ursprungliga nominala betydelse därav, att man ej skiljer på aktiv och passiv form i sådana fall som: «Ce vin est pråt å boire>» och «Je suis prét å boire» (Meyer-Liäbke, op. cit. III, $ 16). Vidare fattades inf. som substantiv (final bestämning till chevalier) i satsen: «Desiroit le chevalier å ferir» (Zauner: Rom. Sprachwissenschait, II, $ 144). «Il fait cher vivre> har likaledes omtytts, i det vivre förr var subst. med cher som attribut (Suchier i Gröbers Grundriss, I, sid. 814). Darmesteter-Hatzfeld: Traité, $ 700 ger också exempel på konstruktioner, där inf. egentligen är substantiv: «Mentir est une honte. Souffler n'est pas jouer. Jaime mieux travailler>.
3. På grund formell olikhet med motsvarande verb upp- fattas vissa infinitiver numera endast som substantiver. Sådana
1) D-H: Darmesteter-Hatzfeld: Dictionnaire général.
12 MODERNA SPRÅK
äro: affaire, aprös-diner, aprés-souper, avenir, blanc-manger, dé- boire, déplaisir, loisir, manoir, plaisir, pourboire, pourparler. Dessa ord kunna användas även i pluralis med undantag av avenir, vars betydelse lägger hinder i vägen. Ex.: L'usage que je fais de mes loisirs (Cherbuliez: Kostia 21). Notre homme est en pourparlers pour autre chose (Gyp: Profitards 54). Plaisir är en äldre parallellform till plaire. Affaire, aprés-diner, aprés- souper, blanc-manger, déboire, déplaisir, pourboire ha ej använts som verb (D-H), utan ha bildats på den substantiverade enkla infinitiven. Reécépisse är en latinsk perf. inf. som ej heller an- vänts som verb i franskan, utan är lånad ur den latinska formeln: cognosco me recepisse. Crouzet (Grammaire, $ 275) upptager även nonchaloir, vilket emellertid av D-H betecknas som föråldrat och endast ett exempel från 1608 anföres där.
4. I andra fall användes samma form som både subst. och verb. Däremot är den subst. betydelsen ibland inskränkt till vissa stående fraser och konstruktioner.
a) abstrakter som ange förmågan och endast användas i singularis: Il en perdit presque le boire et le manger (Cherbuliez: Kostia 5; = aptiten). Et si je perds le sommeil et le manger (Maupassant: Fort comme la mort 31). Oter å qdn. le pouvoir de nuire (D-H).
b) endast efter prepositionen å: au pis aller, i värsta fall. Au débotter. Je le reconnais au marcher, sättet att gå. Au revoir. Elle wa pas seulement la force d'un pigeon au sortir de V'oeuf (Rosny: Vampire 33).
c) efter par: uttrycket par ouf-dire. På Voltaires tid an- vändes ännu pluralis: des oui-dire. |
5. I äldre stilarter.
a) Då man t. ex. talar om 1600-talet: le lever du roi.
b) I ordspråk: Ami au préter, ennemi au rendre.
c) I poesi: penser (även i pluralis) = pensée.
d) I medvetna arkaismer: Je gottais le dormir paisible (France: Puits de S:te Claire 29).
6. Också i vetenskapligt språk användes subst. inf.:
a) I filosofisk stil: II semble exclure tout devenir = tillbli- vande (Maeterl. Mort 229). Dieu est un éternel devenir (Id.: . grand secret 120; = vardande). étre = varat. Le précieux du
faire est un mérite considérable = utförandet (Mérimée: Carmen 278). Rendez-moi capable du jouir du monde (Pascal: Pensées 316). Le naitre et le mourir sont deux fråres jumeaux (France: S:te Claire 61—2). non-étre = néant. L'eétre et le parailre = skenet. Le raisonner tristement s'accrédite (Voltaire). Dans la foi et le repentir (P. Loti: Prime Jeunesse 65—6).
b) Tekniska termer: On procéde au låcher des pigeons (Tissandier: Causeries 26). Il a le toucher magnétique (Inledn. till Vandal: Aveénement I, V). Inf. substantiveras sporadiskt i tekniskt språk, anmärker Nyrop. Där citeras bl. a.: le grimper,
DET FÖRSTA SPRÅKET 13
sättet att klättra, le palper (medicinsk term). Cette entente du parler, du sentir et du vivre agrestes (sättet att tala, etc.).
7. Återstår ett antal verb, vilkas infinitiver med bibehållen verbal betydelse kunna användas som riktiga substantiver både i olika stilarter och konstruktioner.
A) Transitiva verb: a) nomen actionis: baiser, Le lever du rideau (Rostand: Cyrano 3). Ce sont des plaidoyers rtedoutables (Hugo: Misérables 1, 350).
Anm. Baiser tyckes dock visa en tendens att övergå till grupp 3, då det som verb ersättes med embrasser. Lever (liksom coucher) förekommer nästan endast i sammansättningar.
b) objektsnomen: avoir = egendom, boire = dryck, devoir = plikt, dire = utsago: Ces dires ont une apparence de raison (Balzac: Contes philos. 300). manger = mat, pouvoir — fullmakt, savoir = vetande.
B) Sammansatta infinitiver, där den första inf. är substan- tiverad, nomen actionis, och den andra är objekt därtill: laisser — aller, laisser—courre, laisser—passer; un savoir—faire, les pre- midres notions du savoir—vivre (Kostia 53).
C) Reflexiva verb: nomen actionis: L”heure du coucher (Halt: Petit homme 129).
D) Intransitiva verb: a) nomen actionis: Här märkas först namnen på måltiderna: déjeuner, diner, goåter, souper. Andra äro: aller, aller et retour, rire = skratt, sourire =leende. Le parler maternel (Maupassant: Fort comme la mort 104).
B) nomen agentis: tre = varelse, souvenir = minnesgåva.
Genus är maskulinum, dock med undantag för affaire. Detta ord var dock regelbundet maskulinum ännu under 1500-talet (Darmesteter-Hatzfeld: Seizieme Siecle, $ 136), då det började vackla, och det förklarades vara femininum av Vaugelas (Brunot, op.
cit. III, sid. 445). Hugo Styff.
DET FÖRSTA SPRÅKET.
»Det synes mig däremot, åtminstone ur språklig pedagogisk synpunkt, vara mindre viktigt, vilket främmande språk som är det första.> Anna von der Heyden, »Ett svårt skolämne.> (M. S. 1921, s. 200).
Måhända har den ovanstående satsen sin spets riktad mot några formuleringar i mina kortfattade teser angående frågan »Tyska eller Engelska» (M. S. 1921, s. 131). Även om så icke skulle vara fallet, önskar jag gärna foga några kommenterande ord till ovanstående uttalande och den uppsats, varur det hämtats.
Innan jag anmäler en från förf. avvikande mening angående det just ur språkligt pedagogisk synpunkt viktiga i valet av första språk, känner jag mig manad att vidröra en annan sak. Jag tillåter mig sålunda med bestämdhet hävda, att alla sådana syn-
14 MODERNA SPRÅK
punkter på spörsmålet tyska eller engelska, som väljas med tanke på krigets konsekvenser, äro fullständigt ovidkommande. Ingen annan synpunkt får här vara vägledande än den språkligt peda- gogiska. För egen del har jag länge varit övertygad om engelskans företräde som begynnelsespråk, men jag får säga, att om ett all- mänt omfattande av denna åsikt vore ägnat att väsentligt för- svaga tyskans ställning i våra skolor eller över huvud intresset för tysk kultur, så skulle jag möjligen kunna känna mig tveksam. Ty det synes mig förvisso vara både mer berättigat och mera sympatiskt att taga världsläget till utgångspunkt för en predikan till tyskans försvar än att begagna det som en påminnelse om vad vår frid tillhörer i den språkliga orienteringen. Den här fram- förda funderingen har intet polemiskt syfte gent emot förf. av ovanstående motto. Detsamma innehåller inte skuggan av en insinuation om politiska bevekelsegrunder hos vare sig den ene eller den andre, som tar ställning till frågan om tyska eller en- gelska som första språk. Men den underförstådda erinring, som framföres om befintligheten av andra synpunkter än den språkligt pedagogiska, synes mig berättiga till ett uttalande i här berörda avseende, synnerligast som nog här och var opportunistiska syn- punkter gjort sig gällande i diskussionen om denna fråga.
Min utgångspunkt är emellertid den, att ungefär samma grad av behärskande av de båda språken är önskvärd. Då jag nu anser, i likhet med vad jag förut i korthet har försökt hävda, att engelskan för oss svenskar är det svårare av de två språken och sålunda det som kräver den längre tiden, så pekar ju redan detta på lämpligheten av engelska som det första språket. Om språkbehärskandet i hög grad beror av associationernas rikedom och livaktighet, så torde det vara av synnerlig vikt att börja rela- tivt tidigt med ett fält, där det företrädesvis gäller att upptaga vägarna från grunden för att slutligen åstadkomma ett så vitt förgrenat vägnät som möjligt. Vårt språkliga medvetande är i förhållande till huvudparten av det engelska ord- och frasförrådet likt en oröjd mark. Ej så, när det gäller tyskan. Förbindelse- linjerna ligga där från början mer eller mindre synliga i jordytan; det kommer mera an på fördjupande och upprensning än på ny- anläggning. — Det synes mig, som om detta betraktelsesätt — riktigt eller oriktigt — vore i eminent mening ett språkligt pe- dagogiskt.
Men den viktigaste språkligt pedagogiska synpunkten, då det är tal om det lämpligaste nybörjarespråket, är väl ändå den, som uttryckes i frågan: Vilket språk är det lättaste för nybörjaren? Fru von der Heyden berör ej med ett ord i den resonerande delen av sin uppsats frågan om valet av tyska eller engelska som be- gynnelsespråk. Hon uppvisar emellertid, att tyskans formella svårigheter synas oöverkomliga på ett tidigt stadium för det stora flertalet lärjungar. Den naturliga slutsatsen ur språkligt pedago- gisk synpunkt borde ju vara, att detta språk följaktligen icke
DET FÖRSTA SPRÅKET 15
lämpar sig för stadiet i fråga. I stället tillråder emellertid den ärade förf. den för flertalet språkpedagoger, vill jag tro, något över- raskande utvägen att låta nybörjaren leka blindbock bland svårig- heterna, senare taga bindeln från hans ögon och visa honom den härliga skatt han håller i sin famn.
Metodens genomförbarhet kan starkt ifrågasättas. Men all- deles oavsett detta: man undrar vad som kan motivera — fort- farande ur språkligt pedagogisk synpunkt — ett fasthållande vid valet av tyskan som första språk, om just detta fasthållande kräver, att man släpper vad som ur den angivna synpunkten ursprung- ligen avgjorde valet. Ty det avgörande härvidlag var ju tyskans formrikedom betraktad som åskådningsmaterial för språklig analys.
Författaren har emellertid, såsom ovan antytts, tänkt sig möjligheten av att barnen Sa (0 sig åskådningsmaterialet obesett och först vid något mognare ålder taga upp det till ett egentligt beskådande. Huru skall detta tillgå? För barn, som äro något så när analytiskt lagda, så att de språkliga formerna för dem verkligen bliva ett åskådningsmaterial, d. v. s. ett material som konkretiserar de grammatiska begreppen, för dem är det jämfö- relsevis lätt att lära en tysk text utantill trots all dess formrike- dom. Men eftersom flertalet synas oemottagliga för den analy- tiska vägen på det tidiga åldersstadium, varom här är fråga, vad är det då man egentligen kräver av de utantill rabblande småt- tingarna? Det är ju helt enkelt ett syndastraff att nödga någon uppläsa en ramsa, där e, em, en, er, es etc. avlösa varandra utan skönjbar anledning. Ty meningslös måste ju i varje fall ett och samma ords olikhet i form förbliva för den, som icke samtidigt inviges i formernas funktionella betydelse. Följden blir nog den, att läraren måste åtnöjas med ett mycket ofullkomligt inlärande.
Härtill kommer emellertid ett annat moment. För alla barn är ett dylikt inlärande svårt; för många, och särskilt för alla klara huvuden, är det dessutom motbjudande. Man skall inte under- skatta den lärandes behov av klarhet, reda och sammanhang. Att alltför länge röra sig framåt på en mark, där allt synes osäkert och där man inte kan skönja några fasta hållpunkter, det kan aldrig skapa den känsla av framåtgående och verkligen övervunnet motstånd, som den säkra kunskapen skänker under upptäckande och erövrande steg för steg av okänt land.
Min slutsats blir därför den: när författarinnan av »Ett svårt skolämne» med rätta framhåller, att ett analytiskt grammatiskt språkstudium är olämpligt på ett tidigt stadium, så har hon därmed visat, hur viktigt det ur språkligt pedagogisk synpunkt är att vid valet av det första främmande språket icke stanna inför det, som redan från början för att fullt begripas förutsätter just det studie- sätt, som förklarats olämpligt.
Häri ändras ingenting, även om man av fullaste övertygelse instämmer i förf:s yrkande på modersmålets upphöjelse till grund- läggande språk.
Herman Söderbergh.
16 MODERNA SPRÅK
LITTERATUR.
Friedrich Schiller, Wallensteins Lager. Skolupplaga med anmärkningar av S. B. T. Danielsson och Theodor Hjelmqvist. Lund, Gleerups, 1917. Pris 1,50.
Heinrich Heine, Valda dikter och prosastycken. Med anmärkningar av Edvard Strömberg. Stockholm, Bonniers, 1920. Pris 2,75. |
E. von Keyserling, !m stillen Winkel. Med anmärkningar av G. Björkelund och S. B. Th. Danielsson, Lund, Gleerups, 1919. Pris 2,50.
Johanna Spyri, Lauri. Die Geschichte eines Schweizer- buben. Mit Anmerkungen herausgegeben von Paula Feuerharmei an rr Jusander. Lund, Gleerupska Univ.-bokhandel, 1921.
ris 1,80.
Det är egentligen med en viss känsla av samvetskval, som jag går till nedskrivandet av dessa recensioner, åtminstone vad de tre första arbetena beträffar, samvetskval över att en plikt blivit otillbörligt länge försummad. Egentligen skulle denna recension även inbegripit en anmälan av lektor Strömbergs i åt- skilliga hänseenden utmärkta arbete Tysk prosa för gymnasiets Il eller IV ring, men då detta varit föremål för en förträfflig granskning i Pedagogisk Tidskrift 1919 av lektor Swenning, vars mening därom jag i buvudsak delar, har jag ansett mig kunna och böra avstå från ett självständigt bedömande.
Äldst bland ovannämnda texteditioner är skolupplagan av Schillers Wallensteins Lager, ja den är så gammal, att de an- märkningar, jag kan göra, kanske snart kunna komma till an- vändning i en ny upplaga. Schillers arbete torde ha alla för- utsättningar att kunna väcka elevernas intresse. Det trettioåriga krigets skede är väl ett av de tidevarv, som tack vare vårt eget lands betydelsefulla ingripande mest intressera våra historiestu- derande lärjungar, och Wallensteins Lager ger tvivelsutan en trogen bild av det trettioåriga krigets soldatliv ej blott i den Wallensteinska hären utan säkerligen i tillämpliga delar även i den protestantiska armén efter Gustav II Adolfs död. I den efter texten införda levnadsskildringen av Schiller ge utgivarna på slutet även en karakteristik av de i pjäsen uppträdande personerna. Den är otvivelaktigt ganska träffande, men jag saknar däri ett omnämnande av Carlyles fina iakttagelse, att representanterna för de olika truppslagen äro så att säga direkt kopierade på sina respektive chefer med hänsyn till karaktär och tänkesätt, varige- nom de i viss mån förbereda på de senare, när dessa uppträda i trilogiens följande delar.
I sin ovannämnda levnadsskildring ge utgivarna en ganska
LITTERATUR 17
utförlig redogörelse för de viktigaste data i Schillers liv och dikt- ning. Överraskande är det att i den på slutet upptagna listan över Schillers viktigaste arbeten finna Die Braut von Messina betecknad som lyriskt verk. Även Wilhelm Tell torde svårligen kunna göra skäl för denna beteckning. — Levnadsskildringen är försedd med åtskilliga illustrationer, på ett undantag när före- ställande hus, som på ett eller annat sätt varit förknippade med Schillers liv. Hade det ändå inte varit möjligt att i stället för dessa tråkiga, fullständigt intetsägande bilder förse editionen med t. ex. porträtt av sådana i skildringen omnämnda personer, som stått i intimare beröring med och direkt utövat inflytande på Schiller?
De anmärkningar, som utgivarna foga till editionen, äro i regel
utmärkta. Gentemot följande ställen skulle dock kritik kunna övas:
Prol. 98. der Zeiten Gunst 'tidsförhållandenas gunst".
Översättningen är naturligtvis riktig, från poetisk synpunkt sett. Utgivarna ha emellertid, i riktig känsla av omöjligheten att av eleverna fordra annat än ett prosaiskt återgivande, annars överallt i sin kommentar använt prosauttryck, och den närmast motsvarande prosaöversättningen vore på detta ställe "gynnsamma tidsförhållanden'. Uttrycket tillhör den art av troper, som kallas synekdoke. — I anmärkningen till vers 404 påpeka utgivarna en annan poetisk figur, nämligen hendiadys. Händelsevis råkar fallet ifråga (ein Kram und Laden enligt utg. = ein Kramladen) vara tvivelaktigt, då sammanställningen ej är enastående. I Fischers Schwäbisches Wörterbuch har jag funnit ytterligare ett exempel, till på köpet ur ett prosaarbete, och Fischer översätter uttryckligen Kram i Schillers citat med Geschäft. Detta är emel- lertid av mindre betydelse. Vad jag önskar framhäva är det inkonsekventa förhållandet, att utgivarna påpekat den sällsynta företeelsen hendiadys men låtit den vida vanligare synekdoken passera oanmärkt.
Prol. 102. Von der Parteien Hass und Gunst verwirrt Schwankt sein (= Wallensteins) Charakterbild in der Geschichte.
Utgivarna översätta: »Gjord oklar av partiernas bevågenhet och hätskhet, är bilden av hans karaktär svävande (dvs. svårbestämbar)». Jag tillåter mig betvivla, att utg. fattat den rätta innebörden i orden. Meningen är den, att historieskrivarna allt efter den partiståndpunkt de intaga skildrat Wallenstein sympatiskt eller osympatiskt, och därför har bilden av hans karaktär också blivit synnerligen blivit skiftande. Utg:s översättning torde (ehuru tung) kunna bibehållas, om den sista raden ändras till: skiftar bilden av hans karaktär i historien.
Personreg. 1. Det hade varit skäl att påpeka den nu-
varande betydelsen av Wachimeister.
Personreg. 22. Om man för Oboe skall jämföra det franska hautbois [(h)o'bwa], torde det även för full förståelse vara skäl framhålla, att inlånet skedde, innan i Frankrike de lägre klassernas
18 MODERNA SPRÅK
uttal av oi som [wa] undanträngt de högre klassernas uttal [we], d. v. s. före den franska revolutionen. I motsatt fall svävar jäm- förelsen i viss mån i luften med hänsyn till ljudförhållandena.
Text 140. ,,läten jagen (obs. omlj. i plur.; jfr. v. 32!) = jagten”. Anm. till v. 32 ger: tät pochen (omskr. med turn). Oklart är, vad utg. mena med »omljud i pluralis». Då formerna ifråga äro ganska vanliga i äldre språk och än i dag i folkvisan och i ålderdomlig stil, torde en summarisk redogörelse för deras upp- komst vara på sin plats. I medelhögtyskan böjdes verbet lun i imperf. ind.: sing. 1. täöte, 2. tete, 3. täöte, plur. 1. tåten, 2. tåtet, 3. låten. Så småningom inträdde utjämning mellan sing. och plur., så att i nuvarande skriftspråk pluralens vokal inträngt i sing., men i dialekterna höll sig ännu det öppna e (ä) och trängde (som här är fallet) in i plur. Det är alltså icke fråga om något omljuds-ä utan om den gamla oomljudda singularvokalen.
Text 420. , auf der Fortuna ihrem Schiff: ganska vanlig pleonasm i sht. i äldre nytyska.” Konstruktionen är emellertid än i dag en av de vanligaste företeelserna i tyskt vardagsspråk. Genitiven omväxlar därvid med dativ, varpå vers 114 um dem Bayer sein Land zu schiätzen kan erbjuda exempel.
Text 454. ermisst = sich ermisst. Jag vet icke, vilket stöd utg. ha för sin jämförelse, men det förefaller mig, som om Pauls förklaring (D. W. = durchmisst) vore mera träffande.
Text 584. Praktik har numera enligt Viétor i båda sina betydelser tonen på första stavelsen.
Text 888. in Ehren. Formen kan icke jämföras med den svaga formen Sonnen, då den urspr. är en pluralform; jfr nedan anm. till Spyris arbete, 10,e.
xx kk xx
I sin Heine-edition uttalar lektor Strömberg den förhopp- ningen, att hans urval »skall visa sig fylla en lucka i vår litteratur av tyska texter för läroverkens stadium», och hans förhoppning är säkerligen berättigad. För en utlänning, som inte är bunden av några tysknationella fördomar, måste Heine alltid framstå som en av Tysklands främste författare, och även hans argaste veder- sakare måste erkänna, att åtminstone hans lyrik och reseskild- ringar äro verk av sällsynt hög rang. Det urval, som lektor S. ger oss, är förträffligt. Det ger oss såväl några av de viktigaste poetiska alstren, som flutit ur Heines penna, som utdrag av åt- skilliga av hans förnämsta prosaarbeten, varigenom de olika si- dorna av hans författarskap belysas för lärjungarna. Kanske skulle det ej skadat, om i texten och framför allt i anmärkningarna något starkare betonats de sidor av Heines alstring, som gjort honom till den av en stor del tyskar ,,bestgehasste” författare, som han hittills varit. Men vem vet? Kanske var det blott en mode- och opportunitetssak, ej minst åstadkommen av den forne kejsarens välbekanta sinnesstämning emot honom, och kanske skall Heine
LITTERATUR 19
i och med försvinnandet av de sista resterna av de förhållanden, som han i sin frihetskärlek gisslat, möta en riktigare förståelse och uppskattning. Där ironien icke längre stöter någon för huvudet, där verkar den som bekant icke längre som ett rött skynke utan kan bedömas objektivt från andra sidor än den sårade egenkärlekens.
Anmärkningarna till lektor Strömbergs edition vittna om samma vederhäftighet som urvalet. En principiell anmärkning skulle jag dock vilja göra mot några bristfälligheter och godtyck- ligheter i uttalsbeteckningen. Varför angives ej uttalet vid t. ex. il crociato in Egitto 72,6, O'Meara (0 ”'me:ra) 67,6 samt Autom- marchi 67,1 och varför använder utg. i några fall ett självgjort ljudbeteckningssystem, t. ex. vid Brescia 68,1, croce 69,5, Vicenza 69,77 Varifrån har utg. sitt uttal av Anarchie »>med tj-ljud> 64,20? Den långa vokalen i hätscheln 60,30 borde ha påpekats.
Sid. 6,,4. För undvikande av missförstånd hos eleverna hade det varit skäl att framhålla, att den i nordtyskt uttal delvis bibe- hållna växlingen mellan & och g i utljud ej är allmängiltig utan blott gäller ljudförbindelsen ng.
S. 6,18. »Sternelein. I folkspråket och poesi lägges stun- dom -chen och -lein till pluralformen (Kinderchen)». Detta är na- turligtvis riktigt, men det föreligger för det ifrågavarande ordet även den möjligheten, att det kan vara en i poesi kvarlevande rest av den gamla singularformen med -e. Jfr. mht. sternechin.
S. 9,26. »mir väl etisk dativ (= minsann)» i de i Poseidons mun lagda orden:
Denn du, Poetlein, hast nie mich erztrnt,
Du hast mir kein einziges Tiärmchen verletzt
An Priamos' heiliger Feste.
När man emellertid betänker, att det var Poseidon, som byggt Trojas murar, förefaller det dock, som om det låge en fylligare innebörd bakom detta mir än den av utg. förmodade. Visserligen var Poseidon på grund av den uteblivna lönen för byggmästare- arbetet under trojanska kriget en av de gudar, som oförsonligast kämpade mot trojanerna, men därpå har skalden uppenbarligen icke tänkt. Den föregående raden och sammanhanget i fortsätt- ningen visa nämligen, att det skulle ha varit en förnärmelse mot och en anledning till fiendskap hos Poseidon, om "das Poetlein” varit med om att förstöra något av Trojas torn:
Kein einziges Härchen hast du versengt
Am Aug” meines Sohns Polyphemos,
Und dich hat niemals ratend beschiitzt
Die Göttin der Klugheit, Pallas Athene.
Pallas Athenes fiendskap med Poseidon är ju bekant. Apropos, varför omnämner ej utg. det föraktfulla, som ofta ligger i diminutivsuffixet -lein, som t. ex. här i Poellein?
Sid. 66,1 ff. Det hade varit skäl att påpeka för eleverna, att Napoleon icke längre ligger begraven på S:t Helena.
Följande ställen kunde ha varit förtjänta av förklaring, resp.
20 MODERNA SPRÅK
påpekande: sid. 23,12 Wasserfeldscherer, sid. 35,22 die Tiber, sid. 60,4 eines Cäsars, sid. 61,10 der pythagoräische Lehrsatz, sid. 72,17 die lombardische Schule, sid. 73,2 die gotischen Kron- dächlein, sid. 76,8 des folgenden Morgens, sid. 80,:s am meisten (—meistens), sid. 86,: mehr als gewöhnlich blank (jämfört med samma sida, rad se milder denn gewöhnlich), sid. 98,3 (der Mann), der da (vollbringt). + 3 &
Eduard, Graf von Keyserling, förtjänar säkerligen att läsas i våra skolor, och ämnet för den av herrar Björkelund och Danielsson utgivna berättelsen torde, såsom behandlande en ung gosses levnadsöde, kunna påräkna intresse från våra elevers sida, kanske ej minst därför att vi få med en liten fläkt av den tyska stäm- ningen vid det stora världskrigets utbrott. Huruvida boken, såsom ntgivarna framhålla, »visar Eduard von Keyserlings skarpa blick för barnets psykologi», torde dock kanske ej vara så säkert, för- såvida påståendet skall tagas fullt allmängiltigt. Keyserling är i hela sin produktion, försåvitt jag känner den, en fullblodsaristo- krat. Hans hjältar och hjältinnor bära gärna namn med 'von' och 'zu', och jag skall villigt medgiva, att hans skildringar av dessas psyke bära verklighetens prägel. Han ger tydligen där- vidlag något av sig själv och av sin intima, från barnsben be- kanta umgängeskrets. Jag vet icke något arbete, som enligt min uppfattning så klart karakteriserar honom och hans skriftställar- skap som hans Abendliche Fåuser. Denna bok ger intryck av att vara skriven med en så ingående kännedom, att det ligger mycket nära till hands att antaga, att han själv var medlem av och förtrogen med dessa aristokratfamiljer, som i all sin förnäm- het mer eller mindre överlevat sig själva och som också inom en ej alltför avlägsen tid se sin levnadsafton stunda. Helt annor- lunda blir förhållandet, när denne fine och förnäme författare ger sig in på ofrälse personers öden. Kanske är det misstag å min sida, men jag har alltid haft en känsla av att de för honom äro eller åtminstone behandlas som staffagefigurer, insatta för att det aristokratiska skall få en desto starkare relief. Im stillen Winkel utgör i intet hänseende något undantag från detta. Författarens skildring av den lille Paul von der Osts psykologiska utveckling bär överallt sanningens prägel, samtidigt som de robusta Lulu och Nandl synas mig mera schablonmässigt behandlade.
Keyserlings fullblodsaristokrati tar sig även uttryck i hans still Utgivarna förklara honom vara jämte Thomas Mann »det samtida tyska språkområdets yppersta stilist>, och detta påstående skall jag gärna till en viss grad skriva under. Han skriver en 'mönstergill tyska, som gärna kan tagas till förebild i våra skolor, men samtidigt finnes en avigsida. Hans framställningssätt har alltid på mig verkat, om jag så får uttrycka det, i viss mån sövande och blaserat. Inga starka ord, inga våldsamma uttryck, allt flyter fram lugnt och behärskat, liksom livet gör i de kretsar, han
LITTERATUR 21
skildrar, där det framför allt gäller att i livets alla skiften bevara kontenansen och upprätthålla konvenansen.
I sina anmärkningar ha utgivarna strävat att jämte över- sättningen av svårare eller mindre bekanta ord giva idiomatiska översättningar av uttryck, för vilka eleverna kunde tänkas ha svårt att finna den svenska motsvarigheten. |
I den stora huvudmassan av fall ha de naturligtvis träffat det rätta, men jag beklagar att nödgas säga, att de på åtskilliga punkter ej tillfredsställt mig. Vid en del uttryck med dubbla över- sättningar kan detta möjligen bero därpå, att utgivarna kanske i den första blott sett den direkta motsvarigheten, medan den andra skall gälla som den mera idiomatiska översättningen, men detta är ingenstädes framhållet, utan uttrycken stå där såsom jämn- goda. De viktigaste anmärkningarna torde gälla följande fall:
S. L:s. ein organisatorisches Talent. Enligt min språkkänsla innebär översättningen 'en mästare i att ordna” något alltför smått; för stora saker och institutioner, vilket uttrycket här även skall innebära, skulle jag använda den direkta översättningen 'en orga- nisatorisk talang” eller också 'en stor organisatör".
S. 2,6. hinter den Brillengläsern torde ingen vilja översätta med "bakom glasögonglasen' utan helt enkelt med "bakom glas- ögonen”. På samma sätt stöter mig sid. 17,2 'rödvinsröd' för weinrot (här ge utg. även det riktiga 'vinröd").
2,3. eine schnarrende Stimme är enligt min språkkänsla icke 'en brummande stämma”. Jag medger emellertid, att det är svårt att finna något svenskt ord, som återger det skarpa, tunna, ofta med bakhuvudsklang, ibland rent av något nasalt bildade ljud, som uttryckes med det tyska schnarren. Möjligen skulle man kunna använda 'knarrande' eller 'sträv”.
S. 2,16. der Volontär = ein ohne Gehalt Dienender. I svenskan användes även ordet 'volontär' i samma betydelse.
S. 4,6. die Lippen waren geschlossen, feine, sehr rote Striche. Strich återges med 'streck, »>penseldrag»', av vilka över- sättningar den senare bäst vore borta.
S. 4,20. erregte Åugen äro här ej 'upprörda” eller "'uppska- kade ögon” utan snarare 'upplivade”' eller möjligen 'upphetsade ögon".
S. 6,u. kniete [kni:(d)t). Vad ha utg. för hemul för uttalet [kni:ata] i modern tyska?
. &s. es duftete stark nach Heu 'man kände en stark doft av hö". Varför ej ordagrant: det doftade starkt av hö?
S. 9,3. eine scharfe Zugluft fegte herein. Hereinfegen översättes med 'komma vinande in, »>svepa in»”. Den första över- sättningen är för stark. — Zugluft saknas hos Hoppe oeh borde ha översatts.
S. 14,3. Irene [i”re:ne:]. Detta uttal anges av Viätor blott för gudinnans namn, för det vanliga kvinnonamnet ansätter han [i”re:na].
S. 144. wenn ich meine Verhältnisse zahlenmässig iber-
22 MODERNA SPRÅK
blicken kann. Övers. av zahlenmässig med »som kan uttryckas i siffertal» är omöjlig.
S. 15,w. Du wusstest ja, wie ich bin och 15,12 Du wusstest ja, dass ich keine Rechenmaschine bin. Att här fordra wie ich bin översatt med 'hur jag var är att beröva uttrycket den stilistiska finess, varmed författaren antyder, att hon fortfarande är samma person som förr. Samma finess, denna gång oantastad av utg., har förf. sid. 29,s: er dachte an Nandl, wie sie äber die Schnur springt, auf und ab — das Röckchen bauscht sich, das dunkle Haar flattert um das erhitzte Gesicht — auf und ab, auf und ab. Här låter föriattaren den lille Paul i tankarna försätta sig tillbaka i tiden, så att han tycker sig i tänkandets stund ännu se den lilla flickan hoppa.
S. 17,18. diese Stimme erweckte wieder seine Lebensungeduld. Utg. översätta det sista ordet med "otålighet (med livet), vilket uttryck för mig innebär en viss besvikelse med vad livet gett. Meningen är här den rent motsatta, och jag föreslår som övers. sPdevnadslust, livsintensitet”.
S. 20,4. Ah, das Wiärmchen ist auch da! Seit wann denn? I stället för 'kryp” som översättning av Wiärmchen skulle jag vilja föreslå 'pyre' eller 'stackare'. Ett återgivande av seit wann denn? med 'sedan vilken tid då? är säkerligen icke stilenligt i en pojkmun.
S. 21,8. die Kuh hat diese Nacht bei ihr zu Hause zu frih gekalbt. Den första översättningen av bei ihr zu Hause (hemma hos henne') är riktig, den andra ('i hennes hem”) väcker däremot hos mig en egendomlig föreställning om kons placering.
S. 25,7. ... dass dieses Schauspiel ein wunderbar erregendes war; ein översättes oriktigt med 'ett, >»något»'. Vi ha här ett fall av det i modern tyska hos vissa författare till leda använda böjda predikativa adjektivet (se Matthias, Sprachleben $ 220). Ein lämnas alltså oöversatt.
S. 26,;. erglimmen hat här icke betydelsen 'glimma till (vilket ju innebär ett omedelbart följande slocknande) utan "börja att glimma”.
S. 27,s. der ist noch nicht richtig verbauert. Verbauern Översättes med "bliva eller göra till bonde”, men sannolikheten för att vi här skulle ha att göra med det transitiva verbet är mer än minimal.
S. 3L,:s. die Luft war unbewegt und driäckend; det första part. återges med "orörd, stilla”, av vilka översättningar den första är omöjlig. |
S. 33,2. auf einander einreden »>bestormade varandra med sitt prat>, »pratade om varandra», Den första översättningen är för stark.
S. 33,19. es gibt Krieg betyder icke 'det är krig', utan "det blir krig”.
S. 40,17. (ihre Hand) machkte sich etwas an den Stirnlöckchen
LITTERATUR 23
zu schaffen. Om machte skall översättas med 'skaffade', torde det vara nödvändigt att även lämna övers. av schaffen.
S. 40,3. auch in meine Häåuslichkeit wird der Ernst der grossen Zeit einkehren, auch hier wird jeder auf seinem Posten stehen und seine Pflicht tun. Den sista satsen visar, att Häus- lichkeit här icke har betydelsen 'husliga angelägenheter utan 'hus' eller 'hem”.
S. 4L,n. 2zog die Augenbrauen empor är något mera än 'spärrade upp ögonen', även om detta blir följden av det förra.
. 63,16. Wenn eins stirbt, dann weint man schon; eines översättes här med 'något, »>någon»', varav det första självfallet är oriktigt. Det är inte första gången jag i mina recensioner nödgas påpeka felaktig uppfattning av neutrum använt för att beteckna personer av båda könen — och det blir antagligen inte den sista.
På Sydtyskland som platsen för handlingen hänvisa de i novellen förekommande namnen, vilka emellertid (bortsett från Babette 8,17) ej förklarats av utg. Deras anm. till sid. 8,11, ,Käti vanl. Käthe” är säkerligen i och för sig riktig, blott är Käti just den smekform, man har att vänta i södra Tytkland. Mandl är den bayerska smekformen för Anna (se Schmeller-Frommann sp. 1745), Lulu är antagligen = Ludwig, och Resei är en ovanlig smekform för Therese; själv har jag i Sydtyskland aldrig hört annat än RKResi.
Utgivarna ha i sin kommentar upptagit det väsentliga till behandling. Av sådant, som eventuellt skulle kunna tilläggas, kan jag blott anföra konstruktionen sid. 12,10: Er gab nicht acht darauf, was die Erwachsenen sprachen. Det är egentligen överraskande att finna en dylik frihet hos en så omsorgsfull stilist som Keyserling.
+x k +
Johanna Spyri är sedan länge ett känt namn på barn- och ungdomslitteraturens område, icke minst här i Sverige. Själv känner jag icke till något av hennes produktion, men den karak- teriseras i mig tillgängliga handböcker som frisk och äkta. Den nu för skolbruk utgivna boken jävar just icke denna karakteristik, även om motivet ingalunda kan sägas vara särdeles originellt. Det är detsamma som i så många andra ungdomsböcker: den stygge gossen och den snälla flickan; det är blott handlingen, som varierar, och den kan kanske väcka intresse hos våra små, eftersom den rör sig inom Schweiz” för de flesta av dem obekanta förhållanden. Det förefaller mig, som om boken särskilt i flick- klasser skulle kunna påräkna ett gott mottagande.
De båda utgivarinnorna ha icke på något sätt antytt, till vilket stadium de anse boken höra, ej heller ha de angivit, efter vilka riktlinjer deras anmärkningar utarbetats. Att döma av översät-
24 MODERNA SPRÅK
tandet av en del enkla och vanliga ord (t. ex. Gebärde, Schloss, Kerker, Strauch) tyckas de ha avsett den tör ett tämligen lågt -gkolstadium. De ha emellertid ibland ganska godtyckligt utvalt de ord, som översatts, medan andra, som kunde synas förtjänta av samma behandling, förbigåtts. Men det är lätt att förstå, att den subjektiva uppfattninger kan skifta i dylika saker, och det måste erkännas, att de angivna översättningarna av såväl ord so
fraser vittna om vederhäftighet och stilistiskt omdöme. |
I uttalshänseende förekomma ett pat oriktigheter: 1,2 Vevey [vave'] och 4,:7 Chailly [faji']
För övrigt har jag följande anmärkningar att göra:
S. Lis. Schnufferle är icke avlett av schnäffeln utan av ett dialektord schnuffern, som jämte det likbetydande schnäffeln går tillbaka till en med schnaufen sammanhängande stam schnuff-.
S. 7,is. Uber Vivis; iber äber i denna användning redan 172.
S. 10,e. Ehren är lika litet som Gnraden dat. sing. utan dat. plur. Dessa substantiv voro ursprungligen starka och stå alltså ej på samma plan som den svaga singularformen Erden i uttrycket auf Erden. Formerna Ehren 0. s. v. sammanhänga med den gamla tendenseén att sätta abstrakter i pluralis, såvida de ej äro anledningar av adjektiv.
S. I1,w. I uttrycket von den sechsen förklaras sechsen vara , altertiimlich för sechs”. Det är här emellertid blott fråga om en dialektisk egendomlighet, som lägges i majorskans mun, den nämligen, att räkneord t. o. m. 12 än i dag böjas, när de stå självständiga. Lika litet är det fråga om någon poetisk an- vändning av Berghalde 18,1. Det är helt enkelt ett i schwabiska och schweiziska dialekter fullt levande ord, som här möjligen använts för omväxling med det följande Abhang.
S. 19,u. einen zum besten halten är icke — 'lura någon' utan betyder "driva med, göra narr av någon, göra sig lustig på någons bekostnad”.
S. 63,+. Zieger är icke dialektiskt för Ziegenmilch utan (enligt dialektordböcker) en mycket omtyckt maträtt, bestående av vassla (efter ystning av getost), tillsatt med grädde och kummin.
Av saker, som borde ha behandlats i kommentaren, anteck- nar jag:
S. 87,6. Der Knecht musste noch einmal das ganze Gut durchstreifen, ob der Schnufferle nicht irgendwo schlafend liege, där man i svenskan framför ob måste supplera ett 'för att se'; jfr M. S. 1921, sid. 104.
S. 75,s. darum kann ich niehts zu Dir sagen, wenn wir ans schon immer alles gesagt haben; wenn ... schon är här —
obgleick, obschon. N. Otto Heinertz.
Malmö 1922, Röhr's Boktryckeri.
MODERNA SPRÅK
SVENSK TIDSKRIFT FÖR UNDERVISNING I DE TRE HUVUDSPRÅKEN TYSKA, ENGELSKA, FRANSKA
UTGIVEN AV
HERMAN SÖDERBERGH ocH N. OTTO HEINERTZ.
SEN PENNA NORRA RR RuR Ron AAA
ÅRG. XVI. 2—3 +« MALMÖ > Mars 1922
NÅGRA DOKUMENT RÖRANDE SPRÅKUNDERVIS- NINGEN I ENGELSKA SKOLOR JÄMTE KOMMENTAR.
Med risk att här framföra åtskilligt, som ingalunda torde vara nytt för en hel del av Moderna Språks läsare, skall jag i det följande meddela några uppgifter om undervisningen i tyska och franska inom den engelska skolan. Som läsaren skall finna, utgöres denna uppsats huvudsakligast av vissa kursplaner och skriftliga examensuppgifter, till vilka jag knyter en förklarande text för att i sammanhang därmed göra en del jämförelser med förhållandena hemma hos oss. Materialet är insamlat under en ferieresa sommaren 1921.
Det torde vara lämpligt att förutskicka några ord om or- ganisationen av de skolor, som här huvudsakligen åsyftas. Mitt besök i den engelska skolvärlden kom närmast att omfatta Lon- donskolor tillhörande den grupp, som sammanfattas under benäm- ningen Secondary Schools. Dessa läroverk, vilkas inre struktur varierar på mångahanda vis, både med hänsyn till klassindelningens detaljer och till kursplanens ämnesantal, ha som sitt gemensamma allmännaste syfte att åt ungdom under 12—16 års åldern meddela vad man kallar en Secondary Education, vilken avslutas med Londons General School Examination (London Matriculation). Secondary Schools avse att vara minst fyra-åriga och bygga på en föregående Elementary Education. Närmast äro de sålunda i sin nu nämnda omfattning med avseende på sina förutsättningar och lärjungarnas ålder jämförliga med våra kommunala mellan- skolor. Det är emellertid att märka, att ehuru "London Matric” strängt taget berättigar till inskrivning vid London University, en övergång från skolan till universitetet direkt efter denna examen praktiskt taget icke förekommer. Regeln är i stället, att de lär- jungar, som tänka ägna sig åt fortsatta studier vid högskolor, kvarstanna i skolorna under ett å två års tid i fortsättningsklasser av
26 MODERNA SPRÅK
«Postmatriculation Standard”. I dessa överbyggnader, som om- fatta ett begränsat antal ämnen och kunna föra fram till den första universitetsexamen, London Intermediate Arts and Science, synas verkligt specialiserade studier med framgång bedrivas.
cc CS RR
Huvudämnet bland de moderna språken i den engelska skolan är som bekant franska, i regel studerad i alla klasser av en Se- condary School. Som andra språk inträder oftast tyska med i allmänhet 2 å 3 år. Timantalet per vecka växlar i olika klasser och skolor.
I allmänhet betjänar man sig vid undervisningen mer eller mindre följdriktigt av den direkta metoden. Jag åhörde alltför få lektioner för att kunna bedöma lärjungarnas muntliga språk- färdighet. Tydligt framträder emellertid i den engelska skolan för en var den engelska nationens kända begränsning på det fonetiska området, ett förhållande som egendomligt nog står till- samman med det likaledes kända faktum, att enskilda engelsmän höra och alltid ha hört till världens eminentaste fonetici.
Språkstudiernas litterära hållning är anmärkningsvärd. Från en flickskola i Streatham (London), uppbyggd på en modifierad Dalton-metod, med periodiskt återkommande förhör på längre uppgifter, som eleverna under mellantiden på egen hand samt under lärarinnans ""consulterande” medverkan genomgått, har jag medfört följande 3-veckors '""Syllabus” i franska; man lägge sär- skilt märke till uppgiften under rubriken Rédaction.
Spécimen du 30 mai au 21 juin. Duhamel: Syntaxe paragr. 181—201. — Préparer extraits 17. 24. 30. — Ecrire extraits 34. 46. 60. — Notre Dame: Lire Livre II. — Rédaction: V. Hugo et son ceuvre. — Déclamation: I Hernani Acte IV Sc II Monologue, ou Poeme lyrique, ayant 32—36 vers. II Raconter å grands traits le drame Hernani. — Devoir supplémentaire å FPintention de trois éleves: Deécrire, d'apreés Hugo, la Cour des Miracles et un incident se rattachant aux mésaventures de Gringoire.
På högstadiet i Perse School (Cambridge) åhörde jag en lektion i franska av infödd fransk språklärare; ämnet var Corneilles dramer och lektionen genomfördes i den kända franska litterära stilen, ungefär i likhet med våra universitetslektorers undervisning. Över huvud torde vad som meddelas på Post-Matr.-Standard ligga på en betydligt högre intellektuell nivå än det vi bjuda våra lärjungar vid motsvarande ålder (ringarna III och IV). För franskans vidkommande har ju detta en naturlig förklaring i ämnets kring- skurna ställning på vår timplan. Men varken tyskan eller engelskan torde hos oss annat än rent undantagsvis höjas över det rent formellt tränande planet, där språkriktigheten är det allt behärskande målet. Till jämförelse skall jag här in extenso meddela kurs- planen för det tredje årets studium av tyskan vid Holloway County School i London:
NÅGRA DOKUMENT RÖRANDE SPRÅKUNDERVISNINGEN I ENGELSKA SKOLOR 27
Third Year.
Heine forms the basis of study for this year. His "Harzreise” affords a starting point and is used as a centre from which radiate many avenues of fruitful exploration. Selections are chosen from his prose and poetry and further selections from other sources are introduced as detailed below. Throughout great stress is laid on grammatical accuracy. Free composition plays an important part again. The essays required are of greater length, although for convenience often written in parts. Translations into English and German are practised as a means of egna progress and in anticipation of the requirements of the School Leaving
xamination.
Outline of Lessons.
1. Introduction to Heine: Summerholidays discussed and the ways in which they have been spent: Lenau's "Seemorgen” read: discussion of walking tours: Heine's tour in the Harz: Legend of the "Rosstrappe” read as sample of Harz legends,
I. Heine's Harzreise: During the reading following subjects discussed: A. W. Schlegel; the Romantic Movement (Peter Schlemihl by Chamisso read); German inns and their position in the life of the community; Constitution of Germany in Heine's time and now; a German market; the Free Towns; the Hansa League; Superstition and old customs and feasts, Yuletide; Ritter read on the '"Brocken”; Johannes Faust and Faust Dramas, Goethe's Faust: ''Auer- bach's Keller” and 'Kerker” scenes read; Goethe's Erlkönig re-read and com- pared with Scott's translation; Schiller's '"Handschuh” compared with Leigh Hunt's and with Browning's "The Glove”; The Ballad in German Literature.
II. Heine's visit to Goethe: Letter to Moser 25. Oct. 1824 read and towns mentioned lead to discussion of Luther (with quotation from Heine's prose): Schiller and Goethe (Goethe's appearance studied from picture and from Heine's description of his visit): der "Sängerkrieg”, Wagner and "Tannhäuser”
IV. Heine as lyric poet: a number of poems are read and letters quoted to account for characteristics: "Balsazar”, his Jewish origin, his visit to the "Merchant of Venice” in London: 'Die Grenadiere”, his French sympathies, the Moscow compaign, Gustav a EE quoted: Prussia and Napoleon connected up with Geothe's "Wer nie sein Brot mit Thränen ass;” Moritz Arndt's "So trugen sie ihn ohne Sang und Klang” compared with Wolfs "Burial of Sir John More”; Wellington and Blächer, "Die Heere blieben am Rheine stehn.”
. Heine in France; Stanzas from "Atta Troll” and "Deutschland, ein Wintermärchen” ; Grillparzer's account of his meeting with Heine in Paris quoted from his "Selbstbiographie”; Austrian poets and conditions.
VI. Heine's last days.
Detta dokument är verkligen i sig självt högst imponerande. Det förefaller onekligen ställvis mera som ett utkast till övningar - vid ett litterärt universitetsseminarium än en detaljplan till lektioner med lärjungar, vilkas beredelsetid i ämnet betydligt understiger våra realskolexaminanders. Allt kommer nu an på, huru ett så- dant schema utfylles. Ingen kan förneka, att därest den praktiska omsättningen både hos givaren och mottagaren motsvarar de intentioner som komma till uttryck i denna "scrap of paper”, så ger ett sådant tredje år lärjungarna en synnerligen rik behållning. Vem skulle inte gärna på den lärjunges konto, som verkligen förmått tillgodogöra sig det här avsedda kulturinnehållet, avskriva en och annan försyndelse mot mir och mich, konjunktiven och annan "grammatical accuracy”, vilken också påstås höra till det åtrådda målet.
28 | MODERNA SPRÅK
Då mitt besök vid skolorna i allmänhet inträffade under de pågående examensskrivningarna, kom min uppmärksamhet av na- urliga skäl att koncentreras kring den skriftliga undervisningen, sådan den återspeglas i examensskrivningarna. På ingen punkt torde olikheten mellan den engelska språkundervisningen och vår vara större än på skrivningarnas område. I varje fall äger detta omdöme absolut giltighet, om vår undervisning får representeras av den traditionella skolstilen och studentstilen. Olikheten berör de skriftliga uppgifternas innehåll och omfång, den åt desamma anslagna tiden och de använda hjälpmedlen.
Jag meddelar här några typiska skrivningsuppgifter, alla ut- ställda av University of London vid förra årets examensperiod. De uppgifter, som förelagts vid den s. k. Supplementary Examina- tion för Tottenham County School och som i regel eljest torde ut- givas av läraren i ämnet, förutsätta två års studier av resp. tyska och franska; Uppgifterna vid General School Examination (= London "Matric”), som äro lika för alla skolor, förutsätta för tyskan två å tre års studium, för franskan fyra års dito.
University of London. Supplementary Examination: Summer 1921.
Tottenham County School. [1]
French. 2 hours.
I. Traduisez: —
Apreös un bon voyage, le vaisseau rempli de trésors arriva å Londres. Le capitaine alla tout de suite å la maison de M. Fitzwarren, et lui montra quelques-uns des bijoux qu'il avait regus du roi de Barbarie. Leur éclat faillit éblouir M. Fitzwarren. Lorsque celui-ci apprit quels trésors le roi et la reine avaient envoyés å Dick en échange de son chat, il dit aussitöt å un de ses domestiques de le faire venir, en ajoutant: "Aie soin de P'appeler Monsieur
Whittington.”
: Dick était justement en train de laver la vaisselle et il n'avait pas les mains propres; mais il lui fallait bien obéir, et il suivit le domestique au salon de M. Fitzwarren. On lui dit de prendre une chaise; mais il croyait qu'on se moquait de lui, et demanda la permission d'aller reprendre son travail.
2. Écrivez la 3e personne sing. du parfait, du futur et du passé historique: — 1. faire, 2. &re. 3. venir. 4, manger. 5. vouloir. 6. se promener. 7. prendre. 8. envoyer. 9. atteindre. 10. posséder.
3. Exemple Je désire que tu (faire) cela. Je désire que tu fasses cela. 1) Je souhaite qwil (venir). 2) Permettez-vous qu'elle (s'en aller)? 3) Je suis heureux quwil (avoir) recu ces trésors. 4) Elle entra avant qu'il ne a arrivé. (5) II ne mange rien quoiquwil (avoir) grand'faim.
NÅGRA DOKUMENT RÖRANDE SPRÅKUNDERVISNINGEN I ENGELSKA SKOLOR 29
7 Nous nous assiérions si nous (étre) fatigués. 7) Ils restörent lå jusqwå ce que la pluie (CEsal) de tomber. 8) Ton pere se réveillera, si tu (faire) tant de bruit. — -, 0 Elle prend son parapluie quoiqu'il (faire) beau. (10) C'est T'arbre le plus grand que je (connattre).
4. Écrivez les adverbes: — (Exemple doux, doucement) vrai, joyeux, lent, vite, bon, entier, heureux, mauvais, profond, paisible. oo
5. Remplacez les mots soulignés par des pronoms: —
1) Sa mere donna un livre au petit gargon.
2) Jécris beaucoup de lettres å mes parents.
9 Je suis allé å la campagne avec ma tante.
4) Dites-moi la vérité!
6 Ne donnez pas les bijoux å Guillaume, ce sont mes bijoux. 6. Écrivez les contraires: —
1. Tu as raison. 2. Le vent est tres faible. 3. Cet exercice est mal écrit. 4. Ils demeurent loin d'ici. 5. Heureusement qwelle n'est pas partie. 6. C'est possible. 7. II fait tres froid. 8. Elles sont trop jeunes. 9. Jai commencé cette histoire. 10. A-t-il les mains propres?
17. Exemple Je porte un panier. Je portais un panier. je porterais un panier.
1) Il veut avoir ce livre.
2) Tu es fatigué.
3) II faut travailler.
4) Ils font des études sérieuses.
(5) La fumée sort de la cheminée.
8, Ecrivez une composition sur ce sujet: — "Une page de mon journal.”
[2]
German. 2 hours.
1. Ubersetzt ins Englische: —
Uberall entdecken sie Spuren der Römer. Die Wege, auf denen die Helden ritten, waren breit und schön; die Städte, in denen sie rasteten, waren fest und stark. Und die Römer hatten diese Städte gegrändet und jene Wege gebaut. Die Deutschen hatten viel von den Römern gelernt. Die Kunst steinerne Häuser zu bauen, die Rebe zu pflanzen und zu pfilegen, und aus den Trauben den Wein zu keltern—diese und viele andere Kinste hatten die Rörmer den Deutschen gezeigt.
In Bonn, wo heute die beräihmte Universität ist, machten die Helden wieder Halt. In der blauen Ferne nach Siden zu, auf der andern Seite des Rheins, leuchtete ein Berg im Sonnenglanz; es war der Drachenfels. Am nächsten Tage ritten sie bis Andernach, und von dort am folgenden Tage nach Koblenz. Hier fliesst die Mosel, iber welche die Römer eine Bräcke gebaut hatten, in den Rhein.
2. Aufsatz: — (a) Die Lebensgeschichte einer Traube. (b) Meine Schule.
30 | MODERNA SPRÅK
3. Setzt in Indirekte Rede: —
Herr Braun schrieb an seine Schwester: "Der Arzt, den Du kennst, hat mich heute besucht und hat gesagt, dass ich am Freitag reisen kann, wenn ich mich bis dann ruhig halte. Das will ich tun. Es ist jetzt beinahe ein Vierteljahr, dass ich Euch nicht gesehen habe. Ich hoffe, dass Ihr auch im nächsten Herbst kommen werdet.”
4, Schreibt das weibliche Wort: —
der Herr, der Bauer, der Knabe, der Neffe, der Vetter, der Onkel, der Schnitter, der Enkel, der Ochse, der Hahn, der Knecht, der Sohn, der Bruder, der Grossvater, der Gänserich.
5. Macht Sätze (mindestens 9 Worte) mit: — als, deshalb, wer?, ohne, abreisen.
6. Schreibt 10 Zeilen von einem deutschen Gedicht.
7. Beispiel Ich schreibe mit (die Feder). Ich schreibe mit der Feder.
1) Die Helden waren auf (der Platz). Wir werden morgen in (die Kirche) gehen. Sie stellten den Schild vor (der König). = " Dieses Buch ist ftir (mein Sohn). 4 Er kommt jeden Tag zu (ich). Die Ritter wanderten (der Fluss) entlang. (7) Ich setze das Glas auf (dieser Tisch). (8) Die Schwalbe flog um (das Haus) herum.
BIR RWN
(9) Erich war mit (sein Netz) ausgegangen. (10) Wo ist das Kind von (diese arme Frau)?
[2]
German. s
I. Translate into English: — (a) Leipzig in achtzehnten Jahrhundert.
Während des siebenjährigen Krieges verweilte Friedrich der Grosse wieder- holt in Leipzig; und er wollte die Gelegenheit nicht versäumen, um sich ein wenig iber den Zustand der deutschen Poesie zu unterrichten; er liess die Profes- soren Gottsched und Gellert rufen. Jenen empfing er am 15. Oktober 1757; diesen am. 18. Dezember 1760. Jenen sah et dann noch öfter; auch dieser wurde freundlich zum Wiederkommen eingeladen, machte aber keinen Gebrauch davon. Gottsched las ihm seine Ubersetzung von Racines Iphigenie vor; Gellert musste eine seiner Fabeln hersagen. Jene machte dem König keinen grossen Eindruck; mit dieser war er zufrieden; "Das ist schön,” sagte er zu Gellert; "recht schön. Er hat so etwas Coulantes ! in seinen Versen. Das verstehe ich alles. Da hat mir aber Gottsched eine Ubersetzung der Iphigenie vorgelesen, ich habe das Französische dabei gehabt und kein Wort verstanden. Sie haben mir noch einen Poeten, den Pietsch, gebracht, den habe ich weggeworfen.” "Ihre Majestät,” erwiderte Gellert, "den werfe ich auch weg.” Man erinnerte sich, dass Gottsched eben diesen Pietsch, seinen Lehrer, fir den grössten Dichter des achtzehnten Jahrhunderts erklärte.
Als Gellert fort war, bemerkte Friedrich: "Das ist ein ganz anderer Mann als Gottsched.” Und den nächsten Tag bei Tafel nannte er ihn den verniänftigsten unter allen deutschen Gelehrten.
1 Coulantes = urbane,
NÅGRA DOKUMENT RÖRANDE SPRÅKUNDERVISNINGEN I ENGELSKA SKOLOR J3l
(5)
Es waren einst drei Zecher,! Vereint in Lieb und Treu; Sie tranken aus einem Becher Und schliefen auf einer Streu.
Und als sie schied das Leben, Einsenkten sie in den Grund Drei junge, grine Reben?
Und machten einen Bund
Und sprachen: In sieben Jahren Woll'n wir hier wieder stehn; Gott schiätz' uns vor Gefahren, Ade, auf Wiedersehn!
Doch als die Zeit verronnen, Hielt nur ein einziger Wort. Ein Stock war grän umsponnen, Zwei aber waren verdorrt.
Den einen jungen Knaben Verschlang die wilde See, Der andere ward begraben Zu Spichern? auf der Höh'.
Da beugte sich der dritte Zum Rebenstock hinab Und schnitt mit raschem Schnitte Sich einen Wanderstab.
Den hat er mitgenommen, Als er von hinnen schied; Die Tränen wollten ihm kommen, Da sang er ein Wanderlied.
1 Zecher = boon companion. ? Rebe = vine. 3 Spichern = a famous battle-field.
2. Translate into German:— Lost in the Forest.
The Count looked about for a shelter during the coming night. He left the path to make his way through the wood to an overhanging rock which he could see in the distance. As he was pushing the branches apart a few yards away from the rock, there suddenly stood before him a man holding a big knife in his right hand. 'Stop,” cried this wild-looking fellow, "what are you doing here? There is not room for two under this rock.” The Count replied that he had lost his way. If he had known that the gentleman lived under the rock, he would not have come there. However, if the gentleman wold be kind euough to take him on the path leading to the forester's house, he would give him his purse for his trouble. As he pulled it out of his pocket the fellow said with a laugh, "I'm not a robber. Keep your purse, but if you like to give me a good tip Pl take it gladly. Now, come along. Fl go first, and you must follow me as fast as you can walk.”
32 MODERNA SPRÅK
3. Write about 200 words in German on one of the following subjects:—
(a) Continue the story in 2:. £ describe the difficulties of reaching the path, the attempts of the Count to find out who his guide is and of the guide to find out who the Count is, the arrival at the forester's house, and the disco- very of who the Count and his guide are.
(d) London cats: comparison with country cats, the homes they live in, their hunting grounds, their fondness for music, cat and dog life.
(e) Å child grumbles because its father is a poor man — the child is transported by a fairy (die Fee) to a king's palace — it cannot play with other pd as before, etc. — must study and obey rules — begs to go back to its ormer state.
University of London. General School Examination.
Midsummer, 1921. [!]
French. 1. Afternoon 2 to 5.
Translate into English:—
fa) Donc, comme chaque jour avant de s'endormir, les bétes causérent. Et tout comme il arrive parmi les assemblées des hommes, dans la paix radieuse et EES du soir, elles s'occupaient principalement de se plaindre et de se quereller.
En face de son compére Loup, Renard gémissait combien les poules se font rares. Ses petits m'étaient pas encore en état de travailler; bien lourdes étaient ses charges de famille. Couché sur le gazon Loup répondait que plus on a de grand appétit, plus il est difficile de vivre. Et il regardait tristement son flanc pelé (==bare) et ses céötes proéminentes. . . . Chacun critiquait sans pitié la toilette nouvelle du voisin et se plaignait en méme temps de la sienne. . .
Taupe (=Mole) se plaignait que sa vue baissait. Hérisson (= Hedgehog) n'avait plus le poil si soyeux que jadis. Tortue sentait ses jambes se rouiller. Colimagon trouvait sa maison trop Iourde et songeait å déménager. Corbeau était enrou€ (=hoarse) et s'en désolait å grands cris rauques. Hibou déplorait FPinterminable longueur des jours si fatigants pour les yeux.
Enfin tout autour de P'étang, c'était un concert de plaintes, de gémissements, d'aigres discussions, de reproches et de querelles. Les béeétes ne se lassaient pas de murmurer, de récriminer et de grogner. C'était comme une longue et bruyante malédiction qui se levait du bois vers le ciel oå s'€teignaient les der- niers feux du couchant et oö les étoiles s'allumaient une å une.
(db) La sieste.
Elle fait au milieu du jour son petit somrme,
Car F'enfant a besoin du réve plus que I'homme, Cette terre est si laide alors qu'on vient du ciel! L'enfant cherche å revoir Chérubin, Ariel,
Ses camarades Puck, Titania, les fées,
Et ses mains quand il dort sont par Dieu réchauffées. Oh! comme nous serions surpris si nous voyions, Au fond de ce sommeil sacré, plein de rayons, Ces paradis ouverts dans I'ombre, et ces passages Drétoiles qui font signe aux enfants d'€tre sages, Ces apparitions, ces éblouissements!
NÅGRA DOKUMENT RÖRANDE SPRÅKUNDERVISNINGEN I ENGELSKA SKOLOR 33
Donc, å I'heure oä les feux du soleil sont calmants, Quand toute la nature écoute et se recueille,
Vers midi, quand les nids se taisent, quand la feuille La plus tremblante oublie un instant de frémir, Jeanne a cette habitude aimable de dormir:;
Et la måre un moment respire et se repose,
Car on se lasse måme å servir une rose.
HI.
Translate into French:—
.B.—This passage is a continuation of 1 (a)).
Suddenly a shrill and inharmonius sound was heard. And the animals at once recognised the melancholy voice of the toad (=crapaud). It was, in fact, he who appeared, hideous and deformed crawling in the mud. He had lost his left eye and he had a wound in one of his paws which hurt him. He moved painfully and with RS difficulty, leaving behind him a bloody trace. At the sight of him each of the animals felt a kind of secret satisfaction in finding one of his F EPAAIORS more wretched than himself. Then all together they began to shout:—
Toad, in your turn, come and tell us your misfortunes and ours and how everything is difficult, tiresome and badly arranged.”
But Toad, casting his only eye over the assembly, reflected for a moment, seemed to hesitate and then answered softly in the mournful tone which everyone knows:—
Excuse me, my brothers. My mind is so commonplace (= vulgaire) that I do not feel as you say; on the contrary, it seems to me that every creature has within him something rare and excellent.”
HI
; Md an -essay in French (about 200 words) on one of the following subjects: —
(a) Complete the Toad's speech in which he dilates on the good points and qualities of his companions and ends up by thanking Heaven that he is still a toad in spite of his condition and the many qualities he lacks.
(b) Two boys going to school—fine spring day—beauties of nature— animals, etc. apparently idle —no lessons, punishments, etc.—why they? —scour the fields—visit farms—beg animals to join them—negative and indignant an- swers of lark, cock, bee, swallow, ant, etc.—finally, see utility of everything and return to school.
[Give in French a title to the story.
(c) Write an imaginary dialogue between two boys (or girls) who have just spent their Easter holidays, the one at an isolated Födaga house or farm and the other at a small unfrequented watering place. (They might speak of the means of access, of the situation of the places they have visited, of the people they met, of anything interesting in the neighbourhood, of the weather, etc., and of how they spent their time generally).
Vad först innehållet beträffar, så äro övningar av det mesta- dels elementära slag, som förekomma i uppgifterna för "Supple- mentary Examination”, ingalunda okända i svenska skolor. At- skilliga av våra elementarböcker bygga på liknande uppgifter. Det som frapperar, är emellertid den rika växlingen i dessa uppgifter, betraktade som examensskrivning: denna mångfald av grammatiska frågor vid sidan av en översättningsuppgift till mo-
34 MODERNA SPRÅK
dersmålet och en uppsats på det främmande språket. Otvivelaktigt torde emellertid de båda senare uppgifterna ha hämtats ur litteratur, som lärjungarna tidigare genomgått. Betänker man nu, att för dessa omfattande prov blott medgives en tid av 2 timmar och att inga hjälpmedel få begagnas, så må man väl karakterisera en så beskaffad prövning som en »>examen rigorosum>.
Studentskrivningarna (General School Examination) omfatta, som synes, två översättningar till modersmålet, ett tema och en uppsats, för vilket allt är anslaget en tid av 3 timmar. Även här äro hjälpmedel uteslutna.
En viktig fråga återstår. Hur bedömes det utförda arbetet och hur höga äro kraven? I allmänhet användes en korrigerings- metod, som saknar motstycke hos oss och som kortast torde kunna karakteriseras som en undersökning av det procentuella förhållandet emellan arbetsprestationen och idealet. Den felfria lösningen av varje säruppgift uppskattas till ett visst siffervärde, av växlande storlek allt efter uppgifternas växlande svårighetsgrad och omfång, varvid man i allmänhet går upp till ett sammanlagt värde av 100; t. ex. för den franska uppgiften vid "Gen. School Exam.”: I (a) 20, b (20), II 30, III 30, S:a 100.!) Vid bedömandet sub- traheras felen och betyget uttryckes genom en procentsiffra.
Till bedömandet av kraven på arbetets kvalitet skall jag an- föra ett av mig undersökt fall. Genom välvilligt tillmötesgående erhöll jag till låns ett lag examensskrivningar i franska vid en Secondary School i London. Laget bestod av 33 skripta, för- fattade av lärjungar, som erhållit två års undervisning i franska; det gällde alltså flyttning från II till III. Skrivningen omfattade: 1 Translation from French; 2 Translation into French; 3 Essay: (a) Un vieux chåteau, (b) La vie d'un marin, (c) L'aviation, (d) Aprés la bataille (naturligtvis endast ett av ämnena); 4 Nio satser av grammatiskt innehåll (berörande konjunktiven, participets böjning, pleon. ne) att översätta till franska. Siffernormen var för (1) 20, (2) 20, (3) 30, (4) 15, S:a 85. Av mina anteckningar synes framgå, att läraren vid beräkningen transponerat det hela till 100-gradig skala. Resultatet var: 16 skripta 50 ?/o eller däröver, det bästa 72/0; 17 under 459'9v, Anmärkas bör därjämte, att n:r 2 och 3, således temat och den fria uppsatsen, snarast böra betecknas som återöversättning och reproduktion, då av de olika lösningarna uppenbart framgick, att lärjungarna härvid återgåvo av dem förut lästa texter. — Vid bedömandet av skrivningen för » Matric> (General School Examination) torde man godkänna ett skriptum, som nått upp till omkring 50 /o.
Det är sålunda tydligt, att man på de skriftliga examens- uppgifterna i engelska skolor lägger en annan måttstock än hos oss. Först och främst synes man vilja pröva, hur mycket lär-
1) Uppskattningen endast suppositionsvis gjord av undertecknad.
NÅGRA DOKUMENT RÖRANDE SPRÅKUNDERVISNINGEN I ENGELSKA SKOLOR 35
jungen kan få ut av ett språkligt stoff, förut inhämtat eller okänt.!) Till den ändan är man beredd att i första hand generöst upp- skatta, vad som faktiskt åstadkommits och endast i andra hand se till vad som brustit. Vi stå sålunda inför en synnerligen vid- synt tillämpning av den Thorildska satsen om kritikerns plikt att bedöma ett arbete efter dess förtjänster och icke efter dess fel. Vårt stränga krav på grammatisk språkriktighet i praktiskt taget alla detaljer synes vara uteslutet redan av det skäl, att uppgiftens omfattning i förhållande till den anslagna tiden knappast medgiver möjligheten av ett precisionsarbete. I samma riktning verkar för- bud mot användande av grammatik och lexikon.
En jämförande värdesättning av våra examensskrivningar i form av det traditionella temat å ena sidan och den här skildrade typen av de engelska skrivningsuppgifterna å den andra kan först åstadkommas, sedan man bestämt det skriftliga examensprovets egentliga syfte. I första hand bör ju ett sådant prov rimligtvis avse att pröva vederbörandes kunskaper. Ur flera synpunkter kan man tryggt säga, att vårt svenska studenttema i detta av- seende är skäligen intetsägande. Att med tillhjälp av utförliga ordböcker på en tid av omkring 4 !/2 timmar knåpa ihop en över- sättning från modersmålet till det främmande språket av en text på 160—170 ord, det är sannerligen icke en nppgift, som är ägnad att visa vad en lärjunge verkligen förmår eller icke förmår. Emel- lertid, så mycket har förut talats och skrivits till kritiken av vårt tema, att jag här icke skall upprepa vare sig andra eller mig själv. Som examensprov erbjuder otvivelaktigt den engelska skrivnings- typen en långt tacksammare uppgift för den kunnige. Även om uppgifter av detta slag helt bygga på förut genomgångna texter, så är det visst, att en nöjaktig lösning av de förelagda proven hos lärjungen förutsätter ett icke ringa mått av aktuellt ord- och frasförråd.
Än mera synes den engelske skrivningstypen vara att före- draga framför vår, om man fäster sig vid den normerande in- verkan examensuppgiften med nödvändighet får på det skolarbete, som föregår slutprovet. Man kan i olika avseenden hysa sina dubier om värdet av en slutexamen. Fn viktig uppgift kan den givetvis alltid behålla, om slutproven genom de förelagda upp- gifternas art få befrukta skolarbetet, ge det nya och rikare impulser, ja vid behov inrikta det på nya och mera givande områden. Examensuppgiften bör vara en vägvisare. Det är på denna punkt det traditionella temat är mest betänkligt. Det kastar en skugga framför sig, som mer eller mindre fördystrar skolans språkstudium.
1) Tyvärr kan jag inte på denna punkt lämna någon fullt exakt uppgift. Att man vid de av lärarna utställda examensskrivningarna inom skolan låter eleverna behandla känt stoff, torde vara vanligt; svårt är det också att före- ställa sig, hur man efter så jämförelsevis kort beredelsetid skulle kunna bibringa eleverna förmågan att ens tillnärmelsevis lösa uppgifterna i "Matric”, därest det där gällde att behandla saker 'a prima vista'.
36 MODERNA SPRÅK
Textstudiet och vad därmed sammanhänger får träda tillbaka för den grammatiska träningen. Hur mycket intensivare textstudium kräves det inte av den, som i sin examen skall lösa uppgifter av den art, som förekommer i här ovan skisserade skrivningstyp! Det påtagliga sammanhanget mellan den skriftliga uppgiften och den lästa texten gör det ju också till ett praktiskt intresse för var och en att avvinna textläsningen så stor språklig behållning som möjligt. Härmed fasthålles språkstudiet vid det centrala och väsentliga; det hela koncentreras, i det skrivning och muntlig språkundervisning upphöra att röra sig i banor, som ofta ha färre beröringspunkter än önskligt vore. En svensk språklärare behöver inte tillägga, att givetvis ett intensivt textstudium betyder en till- ägnelse av den lästa texten även ur grammatikaliskt formell syn- punkt. För oss kan det aldrig komma ifråga att godtaga sådana alster, som vår engelska kollega med generöst överseende låter assera.
ä Man kan emellertid tryggt tillråda den svenske språklärar- världen att en smula lossa på den traditionella temaskrivningens strama tyglar till förmån för skriftliga övningar av större variation. Var och en, som låtit sina lärjungar skriva ett främmande språk utan hjälp av grammatik och ordbok, vet emellertid, att man sär- skilt i början får betydligt minska sina pretentioner. För egen del har jag i R II givit skriftliga uppgifter av exempelvis följande typ: 1) ren formlära (subst.:s numerus, adjekt:s komparation, tema på verb, etc.); 2) fristående svenska satser, behandlande det se- nast genomgångna kapitlet i syntaxen, att översättas till engelska. 3) ett kortare tema utgörande bearbetning av den för tillf. lästa texten; 4) översättning från engelska till svenska av ett kort stycke ur samma text; 5) återgivande på engelska med minst 100 ord av episod eller dylikt ur texten; om så befinnes lämpligt, kunna 3, 4 och 5 bilda ett sammanhängande helt. En sådan skrivning är ju 3 å 4 ggr mer omfattande än ett vanligt tema; då därtill kommer, att hjälpmedel äro uteslutna, är det ju rätt och billigt, att lärjungarna på förhand erhålla en någorlunda orienterande upplysning om det textområde, inom vilket uppgifterna 3, 4 och 5 kunna väntas.
Djursholm i mars 1922. Herman Söderbergh.
FRANSKKLASSICISMENS DRAMA.
(Nedanstående summariska redogörelse har i anledning av ett såsom rubriken ovan formulerat, i ring L III givet ämne för svensk uppsats genomgåtts i ringen i fråga, som läser Corneilles Le Cid på de franska timmarne.)
Under benämningen det franskklassicistiska dramat samman- fattar man Corneilles och Racines dramatiska produktion, de dra- matiska verk, som förberedde Corneille och Racine och slutligen
FRANSKKLASSICISMENS DRAMA 37
de dramer, som skrevos under inflytande av den litterära smak- riktning, vars mest lysande representanter Corneille och Racine äro, och vars teoretiker är dessa tvås landsman och samtida Boileau.
Det är givetvis här icke fråga om det franskklassicistiska dramats historia. Meningen är i stället att skärskåda det fransk- klassicistiska dramat som en särskild typ av dramatisk kompo- sition, möjligen med en sidoblick på andra typer, framför allt den, som utbildade sig i England omkring ett halvt sekel före Le Cid. Det var nämligen Le Cids framgång, antagligen 1636, som för Frankrikes del avgjorde den franskklassicistiska stilens seger i striden mot tendenser, som under de närmaste årtiondena före Le Cid hart när hade lett den franska dramatiska utvecklingen in på samma vägar, som det engelska dramat med en så makalös kraftutveckling slagit in på.
Fattar man ämnet som en uppgift att studera franskklassi- cismen som en viss dramatisk typ, är det viktigt att ägna uppmärk- samhet åt föregångarne, d. v. s. dem, vars samfällda ansträngningar beredde vägen för Corneille och Racine, och sedan naturligtvis också åt dessa två stora utbildare och fullkomnare av typen i fråga. Att studera föregångarne är oändligt viktigare än att stu- dera Boileau. Hans Art Poétique har ej betydelse för något annat skede i det franskklassicistiska dramats utveckling än slut- skedet, urartningens skede.
Boileaus berömda verk kom ut 1674. Vid den tiden före- lågo redan nästan alla de stora dramatiska verken. Men etter- aparne, oförmögna att tillägna sig de skapande geniernas anda, funno i Boileaus Art Poétique en receptbok, efter vilkens före- skrifter med någon poetisk smidighet dramer kunde fabriceras, som buro samma liknelse av mästarne, som vaxfigurerna i ett vaxkabinett bära av originalpersonerna. Det var emellertid inte blott efteraparnes brist på geni, som blev en omskapande faktor; i samma riktning verkade i England inflytelserna från det restau- rerade, på alit allvar blottade Stuarthovet, i alla Europas ledande länder de helt nya strömningar, som bröto fram med det nya århundradet. Fastän epigonerna uppträda rikligt nog hela 1700- talet igenom och ett stycke in på nästa hundratal och utom i Frankrike, där Voltaires namn lyser framför alla andra bland dem, påträffas så gott som överallt i Europa, skola de här icke beaktas. ?)
1!) Sörensens inledning till Wessels Kerlighed Uden Strömper, utgivet av Dansklererforeningen, tager i ARE Re grad sikte på franskklassiska dramats epigoner för att få bakgrunden till Wessels verk. Det är emellertid att befara, att denna inledning väcker ovilja mot franskklassicism överhuvudtaget. Sören- sens inledning användes stundom i svenska skolor för att klargöra begreppet franskklassicism, i så fall förmodligen alltid med eftertryckligt påpekande av framställningens negativa karakter. Jag finner i sagda inledning mycket litet, till vilket jag kunde anknyta, om jag ville ge mina elever en sådan framställning av franskklassicismens drama, som hos dem kunde väcka den kärlek och beundran, denna dramtyp kan göra berättigade anspråk på.
38 MODERNA SPRÅK
Då den antika världen föll i ruiner, gingo de nya folken fram genom förödelsen, med nyfiken iver låtande sig lockas av vad som genom någon särskild egenskap tilldrog sig deras upp- märksamhet. Att verken av den antika teatern skulle kunna spår- löst begravas i ruinerna, var otänkbart. Redan mycket tidigt i medeltiden studerade man litet varstans flitigt än den ene än den andre antike teaterförfattarens verk. Vad blev det då icke, när den antika världen med humanismen och renaissancen efter mång- hundraårig sömn liksom vaknade till nytt liv! Det hände först i Italien, men på 1500-talet, då rörelsen i Italien redan överskridit sin höjdpunkt, uppträdde Frankrike som antikintressets speciella hemland. Vad man först försökt i Italien, att på latin efterlikna de klassiska dramatiska verken, försöktes nu i början av 1500- talet med mycken iver i Frankrike. Där uppstod en hel nylatinsk dramatisk litteratur. Dessutom diskuterades ivrigt dramats teori av en skara lärda. Intetdera är något för Frankrike särskilt ut- märkande, men ur dessa första trevande försök framsprungo redan för fransk uppfattning av dramatisk konst karakteristiska drag: man höll sig mer till latinska förebilder än till grekiska, Aristo- teles' inflytande var mycket stort, och man älskade på gammalt franskt vis att moralisera; Seneca, som var rik på moraliska sen- tenser, blev älsklingsförfattaren.
Men man skrev på latin. Det var en handling av betydelse, då den 20-årige studenten Etienne Jodelle inför kung Henrik II lät uppföra sin Cléopåtre, skriven på franska och delvis på alexan- driner. Det var dock endast ifråga om språket, som Jodelle bröt med föregångarne; som en av plejaderna, den yngste, följde han maningen i Du Bellays manifest "Deffence et Illustration de la langue frangaise”. Sin uppfattning, hur ett drama skulle byggas, tog Jodelle direkt från föregångarne. Inför Jodelles drama är därför platsen att närmare se på innebörden av de förut omnämnda tendenserna i den franska uppfattningen av dramatisk konst. Att det latinska inflytandet var större än det grekiska innebar för stoffets räkning, att detta kom att sakna den väldiga religiösa bakgrund, som kännetecknar de grekiska dramstoffen; i stället för den i de grekiska tragedierna vanliga konflikten mellan utom- ordentliga människor och gudarne behandlade man i den antika litteraturen stundom blott episodvis kringströdda berättelser om hjältar, konungar och ryktbara kvinnor. Därvid kom oftast kärleken in som den kraft, som utlöste handlingen. Aristoteles” inflytande gjorde sig märkbart på flerfaldigt sätt. Det är icke så mycket de berömda tre enheterna, det gäller. De äro mera en italiensk- fransk uppfinning, avsedd att sammanpressa fabeln och göra den verklighetstrogen, än en aristotelisk lära, men tvånget att noga skilja tragedien från komedien, så att element av den ena konst- arten ej övergå i den andra, om också detta icke är utan exem- pel i antiken, är aristotelisk, ävenså den fordran på logisk och klar
FRANSKKLASSICISMENS DRAMA 39
uppbyggnad, som är ett så utmärkande drag för fransk klassicism ända från denna dess första begynnelse. Med kärleken till sen- tenser och moralisk uppbyggelse, som gjorde Seneca till de tidiga franska dramatiska diktarnes älsklingsförfattare, sammanhänger ett annat karakteristiskt drag: motviljan mot våldsamma scener inför åskådarnas ögon. En föreskrift av Horatius samverkade med nationalinstinkten. Det franska dramat ville verka på människorna genom övertalning, ordet om scenen som predikstol, ofta till- skrivet Voltaire, uttalades långt före Voltaire, på 1600-talet av d'Aubignac och före honom redan på 1500-talet. Man ville ej se den förfärliga händelsen för att icke psykiskt nedtryckas av den, man ville i en vältalig predikan höra dess sedliga innebörd ut- läggas.
I överensstäm:nelse med dessa principer var Jodelles stycke. Men Jodelle var en ung man, han hade i sin strävan efter klassisk exakthet blott förmått ge sitt verk det klassicistiska franska dra- mats ytterkonturer. Och även detta ofullständigt: alexandrinen var ej, som när.nts, genomförd i hela verket, och den sedan så nödvändiga omväxlingen mellan manliga och kvinnliga rim ej alls iakttagen. I båda avseendena betecknar Jodelles andra stycke, Dido, ett stort framsteg. Cléopäåtre var vidare blott en gripande situation, som dragits ut genom de av Horatius föreskrivna fem akterna. Jodelles epokgörande stycke led av en inre tomhet, som all vältaligheten icke kunde överskyla. Etterföljarne försökte bättra på, vad som brast, genom att stegra handlingsmomentet och låta en räcka händelser avlösa varandra. En del betydande namn äro knutna vid dessa försök, framför allt Garniers.
Men en annan utväg försöktes också, en mer fransk, man sökte fylla ut tomrummen i den dramatiska väven genom karak- tersskildringar. Detta sätt, som bibehöll handlingen vid ett minimum, lyckades dock i full utsträckning endast Racine. I och med dessa försök hade emellertid det klassicistiska dramat i Frankrike nått den punkt, där dess framtid var beroende av om någon genial dramatiker uppstod, som ville begagna det för sina avsikter. Då kom Pierre Corneille.
Välj en kort historia, tag krisen i den och börja in medias res, — så formulerade en fransk 1500-talsteoretiker sin ur den klassiska traditionen hämtade uppfattning, hur en tragedi skulle göras. Så gick man också tillväga och författade tragedier, där de tre enheterna härskade, moraliska reflektioner och berättelser om vad som föregått och framkallat krisen överflödade och hand- lingen sammankrympt till det minsta möjliga. Antalet personer var sålunda blott ringa, omfattade utom dem, som voro direkt under situationens tvång, blott personer, vilkas närvaro betingades av teatertekniska behov, särskilt hjälten och hjältinnan närstående, tack vare vilka åskådarne kunde utan för stor onaturlighet invigas i allt, vad som fordrades för förståelse. Det var först Corneille,
40 MODERNA SPRÅK
som förvandlade dessa för situationens klargörande nödvändiga personer till le confident och la confidente eller motsvarande.
Smaken för en dylik dramtyp var dock ingalunda oomstridd. Under 1600-talets tre första århundraden härskade ifråga om teatern en smakriktning, som i allt väsentligt överensstämde med den i England under Shakespeares tid i dessa stycken dominerande, d. v. s. en romantisk och realistisk. Så rådde i Frankrike en strid i dramatiska frågor mellan två smakriktningar, vars utgång ingen kunde förutsäga, men som avgjordes till den klassiska tradi- tionens förmån. Mairet gjorde något med sin Sophonisbe, Corneille kom segerrik med Le Cid.
Le Cid är en omarbetning av ett spanskt drama. Frågan, hur Corneille skiljer sig från sin förebild, är så mycket lärorikare, som förebilden är en god representant för den romantiska dram- typen; denna härskade nämligen utom i England även i Spanien. Corneille rationaliserar och nationaliserar förebilden. Han tvingar stoffet in under de tre enheternas lagar; han tvingar varje tanke med regelbildande makt inom ramen av en alexandrin och stävjade därigenom för nästan 200 år framåt det förut ej ovanliga bruket av enjambement; han undertrycker det spanska originalets våld- samheter såsom främmande för fransk smak; han sörjer för den tragiska värdighetens upprätthållande, lustspelsstämningen, som förebilden ej sparar på, tränger hos Corneille fram blott på ett ställe, i sista versen akt IV scen V och följande scens början, och rättfärdigar benämningen tragi-comédie; han förvandlar slutligen och framför allt ett stycke, som företrädesvis gav sin publik saker att se och skåda, till ett stycke, vars yttre handling kännes som något oväsentligt, men vars inre handling, själarnes kamp med sig själva och med andra själar, är allt. Denna handling, som blott är en handling i hjärtana och likväl förmår fängsla åskå- darne, — åhörarne, det senare ordet är kanske ej det minst riktiga, då det gäller ett franskt drama, den var den stora nyheten, som Corneilles geni införde i det franska dramat, var Corneilles bidrag till den franskklassicistiska typens utveckling och var vad som avgjorde den klassiska traditionens seger.
Olika omständigheter hindrade Corneille från att bringa till fulländning den dramtyp, vars seger i striden mot en annorlunda artad han tryggat. Ty att Corneille, trots Horace, hans regel- rättaste stycke, ej bragte fulländningen, är med tanke på Racine en självklar sak. I Corneilles utveckling som dramatiker spelade en framträdande roll hans i så hög grad nordiskt betonade indi- vidualitet, som kom honom att stå något främmande inför vad som dock till sist sprungit upp ur det franska kynnets allra dju- past liggande källsprång. Sedan verkade lynnet hos den tid, vars skald han är, bestämmande på "honom. Corneille är frondens skald. Dess tid var en tid av obundenhet, en tid rik på möjlig- heter för den enskilde och på synpunkter rörande det allmänna. Detta speglar sig också hos Corneille, varje hans tragedi har en
FRANSKKLASSICISMENS DRAMA 41
betydande bakgrund, som växlar från verk till verk.!) Regel och tvång var denna tid fjärran, allongeperukernas tid var ännu ej inne; — regel och tvång kännetecknade det franskklassicistiska dramats utveckling redan från början. Slutligen hade Corneille visserligen övervunnit det romantiska dramat, som en annan Sankt Göran hade han nedlagt odjuret, men några droppar av dess blod häftade alltid vid honom, han kunde med andra ord icke frigöra sig från den romantiska strömningens inflytande; därom vittnar hans nästan tragiska kamp med de tre enheterna, namnet på själva det stycke, som avgjorde segern, visar det, och ju äldre han blir, ju mer visar sig inflytandet mäktigt. Alla dessa omständigheter hindrade Corneille från att fullända den franskklassicistiska dram- typen, men de gjorde också Pierre Corneille till den man han är: med sin viljestarka förkunnelse ett salt i den franska folksjälen och en äkta stamförvant till våra viljeheroer?), med sin fria ställ- ning den geniale vägrödjaren på många vägar.
| Man säger Corneille och Racine och menar något enhetligt. Sällan ha väl namnen på två så olika sammanställts. De höra samman, när det gäller franskklassicismens drama: där är Corneille nydanaren, Racine den lycklige fullkomnaren. Men båda äro något mycket mer dessutom, deras geni höjde dem över den dramtyp, de förde till sin höjdpunkt, och därför leva de ett liv oberoende av sagda typs öde: Corneille som den där besjälar sin diktning med den för mänskligt liv kanske mer än andra bety- delsefulla känslan av att det finns ideal, som kräva offer, — det är undantagsmänniskornas djupaste erfarenhet; Racine som den oför- liknelige förkunnaren av kanske den största sanning om mänsk- ligt liv, som någonsin uttalats: att en oändlig svaghet ligger under all mänsklig styrka, — det är alla människors gemensamma
1) Vad Sörensen i sin förut citerade inledning har att säga om det fransk- klassicistiska dramats bärande ideer, utgör säkerligen det svagaste partiet av hans redogörelse. Först och främst markerar han som överallt ingen tydlig skillnad mellan Corneille och Racine å ena sidan och epigonerna å den andra. Vad han säger om äran, passar i sin stränga formulering väl in på Le Cid, icke på något annat drama, och likväl står det mitt i en ensidig skildring av sederna under le Roi Soleil. Olikheterna mellan den andliga atmosfer, i vilken Le Cid hör hemma, och den, som uppfyller de närmaste tjugo åren efter 1660, gå fullstän- digt förbi Sörensen. Utredningen under avdelningen "Stykkets indre Bygning” betvivlar jag kan ge en riktig uppfattning av vad den vill utreda. Underligast är påståendet, att den franska klassicismens dramer väsentligen äro ödestrage- dier. Äro då Corneilles dramer ödestragedier — i antik mening, ty det är iör- fattarens påstående? i någon mening? Över Racines ligger ödesstämning, men ingalunda antik utan Port-Royalsk, Calvinsk.
2?) Vem tänker icke vid läsning av Rodrigues ord i Le Cid, »je le ferais encore, si j'avais å le faire>, Polyeuctes likartade och Augustes i Cinna, »je le suis. je veux P'&åtre> på Brands ord i Ibsens drama till Skikkelsen i scenen »inde på de store vidder>: >Om igen!>s Och det strax efter följande ordet ur Brands mun »>Jeg må>, frammanar det icke de Corneilleska hjältarnes ständiga >je veux>? Hur Corneilleska trots all skillnad äro icke vidare de ord, som öppna Ibsens Catilina: >Jeg må, jeg må; så byder mig en stemme i själens dyb — og jeg vil fölge den”.
42 MODERNA SPRÅK
erfarenhet. Så fängslar oss Corneille genom den ideella fordran han har på oss, Racine genom sanningen i sin skildring av vår mänsklighets grundkarakter.
Racine är fullkomnaren tack vare just det, som hindrade Corneille från att bli det: börden, tidsomständigheterna, de litterära förhållandena. Racine är den renodlade fransmannen och för- stod på den grund bättre än medtävlaren och föregångaren hem- ligheten med franskklassicismen. Racine levde vidare i en tid, då Ludvig XIV ledde allt, världsligt och andligt, mot tvång och regel, och då den kungliga absolutismen förbjöd alla intressen utom de rent moraliska och bannlyste alla lidelser utom kärleken; det var den lämpliga atmosferen för franskklassicismens blomstring. Slut- ligen gjorde, samtidigt med att Ludvig själv övertog regeringen, en rad skriftställare sitt inträde i fransk litteratur, vilkas lösen var öppen strid mot allt romantiskt. Det var Molieére, La Fontaine, Boileau och Furetiere. En bland sådana män var Racine. La Fontaine avgav allas lösen: »Maintenant il ne faut pas s'écarter de la nature d'un pas.> Men hur uppfattade de »la nature>? Det naturliga sökte de uppnå genom att efterlikna de antika författarne, som ansågos oöverträffbara i det naturliga och enkla. Det var den klassiska traditionens heliggörande.
Racines drama betyder alltså franskklassicismens fulländning. Hans intriger utgöras av välkända berättelser ur antiken eller av- lägsna folks historia. Hans handling är alltid blott en kris; då ridån går upp, befinner sig allt >dans l'extréme»>. För enkel- heten i den yttre byggnaden är Bérénice belysande. Hugo har slående, låt vara med en nedsättande avsikt, åskådliggjort, vilket minimum av yttre skeende uppbär denna tragedi, i det han arrange- rar ett av Racine i företalet använt citat ur Suetonius på följande sätt:
Akt I. Titus
Akt II. reginam Berenicem
Akt Il. invitus Akt IV. invitam Akt V. dimisit.
Vad som håller publikens intresse vid makt, är den inträng- ande psykologiska analysen, som bygger upp karakterer i väldig relief och spinner en handling ur känslornas evigt unga dialektik.
FRANSKKLASSICISMENS DRAMA 43
De tre enheterna, som för Corneille voro bojor, äro för Racine lika naturliga, som regler överhuvudtaget voro för den generation, han tillhörde. Han gör det av traditionen pålagda tvånget till den naturligaste sak i världen. Intet utmärker honom som just naturligket. Det klassicistiska dramat, alltigenom artificiellt, blev i Racines hand självklart som ett naturföremål. Höjdpunkten i dess utveckling var nådd.
Den hade icke nåtts utan versens och språkets samtida full- komnande. Corneilles vers är ett genis, som ödet satt på ban- brytarens plats; ingen tänker inför de många sublima ställena på ojämnheterna och det stundom alltför påtagliga beroendet av preciöserna och av "art d'amour”-jargongen, som var på modet könen emellan och oftast lät de ord, vari kärleken gav sig luft, klinga som hämtade ur någon slags katekes för älskande. Hos Racine är vers och språk i full samklang med det hela, fulländningens glans ligger på varje detalj. Har det någonsin funnits en vers- konstnär större än Racine? Vill man besvara en sådan fråga, måste man taga hänsyn till det begränsade urval ord, som stod konom till buds, och mångfalden av yttre fordringar på versen, som funnos. Det svåra är den starkes möda värt. Ända sedan tidigt på 1600-talet gjorde språkliga lagstiftare sin makt gällande och skapade en språkets hierarki och ett verskonstens tyranni, som först Hugo bröt ner med sitt rop till vers och ord: varen fria, jämlika! Då Ludvig XIV vid sitt tillträde gjorde all dikt till hov- dikt, stegrades givetvis anspråken på ordens lämplighet. Men Racine var överallt stor i begränsningen. Vi erinra oss Anatole France” yttrande, då han på hemresan från Sverige efter att ha mottagit sitt Nobelpris till en tysk museiman yttrade, att han lärt sig värdera tre saker i livet som de högsta: en grekisk skulptur, Goethes dikter och en vers av Racine. Det var en artighet; — något mer också!
x x På
Franskklassicismens drama och Shakespeares, — vilken olik- het! Det förra artificiellt, det senare ett stycke natur. Det förra klart och knappt som ett matematiskt exempel, det senare fullt av livets egen rikedom, ologiskt och med ständig sammanbland- ning av komiskt och tragiskt, dess mening ofta dunkel, outgrund- lig som livets egen mening. Vilket är att föredraga? När det gäller konst, är det väsentliga icke den och den typen, den och den formen, det väsentliga är "das Können”, och Corneille och Racine ha kunnat lika väl som Shakespeare. Skulle deras stjärna ha bleknat, som en äreminnesskrivare — ej bland de minsta! — framhöll vid Molierejubileet nyligen? Franskt väsen kan åt- minstone icke tänkas utan dem; få länder ha diktare, som så äro blod av nationens blod som Corneille och Racine.
Hilmer Gillqvist.
44 MODERNA SPRÅK
NOCHMALS ,,SONST HÄTTEN WIR NICHTS ZU LEBEN.”
Es sei mir gestattet, zu Erik Bondesons jängst er- schienenem Aufsatze , Sonst hätten wir nichts zu leben” (Mod. Språk 16, ff.) hier einige Bemerkungen zu machen.
Zunächst möchte ich darauf hinweisen, dass man (z. B. in Wien) auch sagen kann: Er hat nicht zu leben. Kommt somit auch bei den von Bondeson unter A. 1. angeftihrten Beispielen nicht als Negation vor, so bildet dieser Nachweis vielleicht eine Stätze för seine Hypothese, nach welcher der Typus Er hat zu leben der älteste wäre, aus dem sich dann tiber Er hat nicht zu leben zunächst Er hat nichts zu leben und schliesslich Er hat genug zu leben (und ähnliches) entwickelt hätte. Dass der Typus, von dem Bondesson ausgeht, jedesfalls sehr alt ist, zeigt eine — bei Paul, Deutsche Grammatik IV (1920), S. 119 ($ 343) ange- föhrte — Stelle aus Otfrid (V 19,32):
2i sorganne eigun wir bi thaz ((darum haben wir in Sorge zu sein”).
Wenn Bondesons Vermutung das Richtige trifft, dann hätten zwei Ausdrlcke wie Er hat nichts zu sagen (transitives Verbum!) und Er hat nichts zu leben nicht dieselbe Entstehungsgeschichte; denn in dem ersten Falle wäre ja zu der Verbindung von haben mit dem direkten Objekt erst erweiternd als Zweckbestimmung das Gerundium zu sagen (mhd. ze sagenne) getreten. Dass näm- lich diese dem Paulschen Standpunkte gemässe Erklärung viel för sich hat, scheinen ausser den bei Paul angeftihrten Beispielen noch manche andere aus alter Zeit zu beweisen. Man vergleiche Otfrid II 14,39 ff:
Ther avur untar mannon niuzit minan brunnon, then ih imo thanne gibu zi drinkanne: Ihurst then mer ni tuingit...
("Wer aber unter den Menschen, [wörtlich:] meinen Brunnen geniesst, den ich ihm dann zu trinken gebe, den quält kein Durst mehr”) oder eine Stelle aus einem alten Volkslied: Gib dein Rock zu behalten. Dagegen ist es möglich, dass eine Phrase wie Ich gebe ihnen nichts zu trinken eine andere Entstehungsgeschichte hat als Ich gebe iknen Wasser zu trinken. Waährend der zuletzt angefährte Fall offenbar mit den gerade erwähnten Beispielen tibereinstimmt (also urspränglich: Ich gebe ihnen Wasser, und zwar zu trinken [Zweckbestiummung!]), scheint mir der erste die Negierung eines Ich gebe ihnen zu trinken (mit absolut gebrauchtem Verbum) darzustellen. Man vergleiche dazu die Stelle aus einem Fastnachtspiel des fönfzehnten Jahrhunderts: und gebt einmal zuo trinken rum (= herum)!
NOCHMALS ,, SONST HÄTTEN WIR NICHTS ZU LEBEN” 45
Bei dieser Gelegenheit möchte ich auch darauf hinweisen, dass ein Ausdruck wie Du hast zu arbeiten zweideutig ist, denn er kann ebensowohl 'Du hast Arbeit' bedeuten als auch "Du musst arbeiten, ich befehle es dir”. Allerdings könnte es sein, dass bei der Verwendung dieses Beispieles einmal beide Bedeutungen mitschwingen; ausgeschlossen ist dies aber, wenn ich sage: Er hat nicht zu leben. Da gibt es nur ein Entweder—Oder. Der Ausdruck bedeutet nämlich entweder 'er hat nichts zu leben', d. h. 'er hat nichts, womit er sein Leben fristen könnte', oder 'er dari nicht leben, muss aus der Welt verschwinden”. Unsere zweite Bedeutung von haben mit dem Infinitiv entspricht also der eines verstärkten Imperativs. Ich erwähne dies darum, weil ich die Erscheinung in den deutschen Grammatiken för Schweden unter den Umschreibungen des Imperativs (z. B. bei Calwagen- Nordgren $ 197 oder bei Winell $ 155) nicht verzeichnet finde.
Abgeschwächt liegt diese Bedeutung stets bei Bondesons Gruppe A. 3 vor. Dabei ist nichts zu lachen heisst '"Dabei ist kein Grund zum Lachen und deshalb darf man dabei nicht lachen'. Eben dadurch aber, dass bei allen Ausdricken dieses Typus die Bedeutung eines Zwanges oder Verbotes mitspielen muss, unter- scheiden sie sich auffällig von den Gruppen 1 und 2. Ich er- laube mir auch 2u bezweifeln, dass för die Ausdräcke der Gruppe 3 die von Bondeson vermutete Entstehung zutrifft. Ich sehe wenigstens nicht, was dagegen spricht, dass in Wendungen wie Dabei ist nichts zu lachen ”nichts' immer schon als Subjekt vorhanden gewesen sei.
Das von Bondeson unter B 1 angeföhrte Beispiel Dieser Fluss ist gefährlich, um darin zu baden halte ich in dieser Form fär nicht gut deutsch. —
Eine interessante Betrachtung lässt sich an das von ihm später erwähnte Beispiel "Ich gab ihm ein Buch zum Lesen (= att läsa i)' knäpfen. Wenn mich nicht alles trögt, ist der Sinn der schwedischen Phrase genau nur festzuhalten in der Uber- setzung: "damit er darin lese. Dagegen bedeutet Ich gab ihm ein Buch zum Lesen: "Ich gab ihm ein Buch, damit er lese” (auch hier ist allerdings wie bei der schwedischen Wendung das Lesen an und för sich die Hauptsache, das Buch ein Mittel zum Zweck) und Ich gab ihm ein Buch zu lesen: "Ich gab ihm ein Buch, damit er (es durchlese und so) den Inhalt kennen lerne” (hier ist das Erfassen des Inhaltes gerade dieses Buches die Hauptsache, das Lesen Mittel zum Zweck).
Schliesslich meint Bondeson: '"Zuletzt ist noch zu bemerken, dass tiberall, wo ein wirkliches Substantiv mit derselben Bedeutung wie das Gerundium vorhanden ist, jenes auch dem letzteren vorge- zogen wird. Ich habe eine grosse Verwandtschaft zum Verkehr (besser als: zum Verkehren). Darf ich Ihnen meinen Wagen zur Heimfahrt anbieten (besser als: zum MNachhausefahren). Die Grube hatte der Jäger zum Wolfsfang gegraben. Und, um auch
46 MODERNA SPRÅK
ein transitives Verb heranzuziehen: Ich habe kein Geld zur Be- zahlung des Wechsels (besser als: zum Bezahlen).” Dem muss ich allerdings widersprechen.. Mag sein, dass die Wendung zum Verkehr einem zum Verkehren vorgezogen wird, aber in unge- zwungener Sprache wärde ich nie anders sagen als: zum Nach- hausefahren, zum Wölfefangen, zum Bezahlen. Die von Bondeson als bevorzugt bezeichneten Ausdrliicke gehören — wenigstens in Wien — der gewählten Rede und der Schriftsprache an, sie stehen also sin stilistisch höher. Wie weit aber in dieser Frage etwa auch geographische Unterschiede mitspielen, wäre ein Gegenstand för eine besondere Untersuchung.
Wien, den 8. März 1922. Hans W. Pollak.
>» & »;
Bland de typer, som motsvara svenskans »>ingenting att leva av> 0. S. v., kunde man väl också nämna motsvarigheten till franskans il n'a pas de quoi vivre, il n'y a pas de quoi se plaindre. Denna typ förekommer i tyskt talspråk och väl även i skriftspråket någon gång. Doktor P. Hainrich har lämnat mig följande ex. på denna typ: Er hatte nichts, wowvon zu leben. Er hatte nichts, womit zu bezahlen. Jetzt haben die Kaffeetanten wieder, wovon zu reden. (Jir Er wusste nicht, was tun. Er wusste nicht, wie bezahlen.)
Erik Wigh.
TEMPORALT FUTURUM I KONDITIONALA OCH RELATIVA BISATSER I MODERN ENGELSKA.
Lektor Arvid Smiths intressanta studie »Till futurum i kondi- tional- och temporalsatser i engelskan> i septembernumret 1921 av M. S. behandlar en för språkläraren viktig men hittills outredd fråga. Som jag själv ägnat densamma uppmärksamhet, vågar jag taga mig friheten att göra ett inlägg i diskussionen, såvitt den rör konditionala och relativa satser, trots att det kommer något sent. Vidriga omständigheter ha förhindrat mig ända till dessa yttersta dagar att nedskriva mina funderingar. Då lektor S. sammanfört ett synnerligen rikt material av exempel, har jag ansett det onödigt att tillfoga andra, så mycket mer som de, jag själv funnit, ej synas ge några nya synpunkter.
I en reguljär >»villkorsförbindelse> innehåller bisatsen det villkor, vars förverkligande är förutsättningen för att huvudsatsens handling skall bli verklighet. Villkorets förverkligande är således det till tiden föregående. — I förbindelsen "If it will make you
TEMP. FUTURUM I KOND. OCH REL. BISATSER I MOD. ENGELSKA 47
happy for me to marry you, I will do that” är tvärtom förverk- ligandet av det i huvudsatsen utsagda förutsättningen för att det i >villkorssatsen> antagna förhållandet skall inträda. Huvudsat- sen innehåller alltså i realiteten villkoret, bisatsen följden. Hu- vudsatsens handling är i någon form verkligt subjekt i bisatsen och finnes dessutom ofta där representerad även genom ett it eller that. Alltså är villkoret grammatiskt subjekt och följden predikat i if-satsen. Villkoret finnes uttryckt i bägge satserna, följden endast i bisatsen. Förbindelsen, som nu har två led, är alltså tydligen en kontraktion av tre. Att bisatsens subjekt endast kan beteckna handling, framgår av det ovan sagda. Satsförbin- delsen synes aldrig uttrycka något rent irrealt utan ett sannolikt eller möjligt antagande. Vi ha här att göra med »>oäkta> vill- korssatser, i ty att ett lätt supplerat mellanled är utfallet men är mer eller mindre dunkelt underförstått; i detta finnes det något tänkande-eller yttrandeverb: "If you are sure that my marrying you will make you happy, I will do that.» Det torde nämliger vara uppenbart, att alla dessa vändningar utgöra en mer eller mindre maskerad vädjan till en verklig eller tänkt interlokutör. Därför kan det endast heta: PFll come to-morrow, if it is fine,” - eftersom jag menar, att vackert väder måste råda, innan jag beger mig i väg. En sådan fras är rent konstaterande, ej vädjande till någon annans uppfattning. ”?)
Om antagandet av utelämnat mellanled med tänkande- 1. yttrandeverb är riktigt, måste will i if-satsen vara rent tempo- ralt, ej, såsom lekt. S. anser, modalt. Att det så är, bestyrkes dels genom Mr. Charlestons av lekt. S. citerade uttalande, dels av ex. n:r 12: Still, if I skall oblige you by declining to prose- cute, Fll do so.” Här ha vi ju alldeles odisputabelt att göra med ett rent temporalt futurum med shall i 1:a personen. Vidare följer av antagandet av utfallet mellanled, att, om detta suppleras, vill- korsförbindelsen blir regelrätt: villkoret föreligger uppfyllt (if you are sure etc.) före följden ("I will do that”). Var och en, som vill göra sig besvär med att på detta sätt pröva samtliga de exempel, som av lekt. S. samlats, torde utan tvivel konstatera, att min tolk- ning ej utgör ett våldförande av meningen utan lämnar denna fullständigt ograverad, och att den står i full samklang med 1o- gikens och stilistikens grundregler. Och antagandet av utelämnat mellanled kan ej anses försvaga validiteten därav, då denna process förekommer i alla språk. I vissa fall är den godkänd och veder- tagen, nämligen då den ej åsidosätter logikens bud eller skapar missförstånd (>Vad honom beträffar» o. dyl., konj. "som om”
21) Ex, n:r 16, av hr S. citerat i förkortning, har i originalet (Locke, The Red Planet, s. 303, ch. XXIV) följande karaktäristiska form: I don't mind dying a bit, if it is my Maker's pleasure; if it would serve any useful purpose; if it would help my country a myriadth part of a millimetre on towards victory. But if it would not matter to the world any more than the demise of a daddy-long- legs, I prefer to live.
48 MODERNA SPRÅK
m. m.), i andra åter föreligga logiska fel (>Betraktar man en skal- bagge uppifrån, så sönderfaller den i tre delar»), varför de måste bekämpas. |
Icke heller de fall, där >i st. f. ett väntat will” uppträder ett would, stödja tolkningen av detta futurum som >väsentligen modalt.> Ex. 15: Pll even beg your pardon, if it would please you” är enligt min teori ="Tll even beg your pardon, if you declare that it would please you if I did.” 16: "I don't mind dying a bit if (you show me) it would serve any useful purpose (if I were to do so).”
Dessa förbindelser äro sålunda samtliga av elliptisk natur, ett uttryck för den talandes lovvärda strävan att ekonomisera med sina språkliga resurser, så länge tydligheten ej blir lidande därpå. I själva verket äro de på grund av sin karaktär av fråga eller vädjan fullt ut lika tydliga som det i perioder upplösta: Would it serve any useful purpose if I were to die? If that is so, I don't mind dying a bit.
Exemplen 20 och 21 äro uppenbarligen av alldeles samma slag. '""Kontaminationer och biinflytelser” behöva alls icke antagas. Jfr n:r 20: "He may be back at any moment. Would you care to wait?” — "Yes, (I will wait) if (you think) it won't take too long.” — N:r 21 är lösligare till formen men i grunden av allde- les analog karaktär: If (I knew) you would not think it imper- tinent of me, I would ask you where you come from”. Krägers tolkning förefaller absolut ohållbar. — Beträffande n:r 22: "There are worse men than Mr. Gresham, if you will believe me> synes det mig omöjligt att där inlägga annan betydelse i will än »>vilja>. Meningen skulle då vara: Om du vill tro mig (= ej är predis- ponerad mot att tro mig), skall jag säga dig, att det finns etc. Jämförelsen med det franska uttrycket säger i och för sig ingen- ting. Tolkningen av ett egendomligt uttryckssätt i ett visst språk måste väl givetvis organiskt förklaras ut ur detta språk självt utan sidoblickar till andra, försåvitt konstruktionen ej har utländsk härkomst eller är av så abstrakt allmänmänskligt logisk art, att den förefinnes i alla eller flera kulturspråk, då jämförelse kan bliva påkallad. — I n:r 23 ha vi ett fall av reguljär villkorsför- bindelse: >Om det blir trott, vilken makt> etc. Will i villkorssatsen utgör blott den nödvändiga repetitionen av det finita verbet (hjälp- verbet) i frågan.
Lekt. S. anser, att bruket av will i relativsatser utgör ett slående motstycke till det av honom i villkorssatser avhandlade!). Han anser, att will numera kan anses vara det normala i rel.- satser och där har betydelsen »>som är ägnad att, som kam». Om min ovanstående teori är riktig, så följer, att parallellen ej är odisputabel. I villkorssatserna torde nog will genomgående ha nått det yttersta stadiet av försvagande av grundbetydelsen (jfr. ex. 12: If I skall oblige you). I relativsatser är det svårare att av- göra, var gränsen går. Ofta flyter det ena över i det andra.
NON SEULEMENT OCH NE —PAS SEULEMENT 49
I exemplen a, c, f. g och i är tolkningen av will såsom lika med >»som är ägnad att> högst plausibel, men på samma gång är det givetvis lika möjligt att däri se rent futurum. Ty hur ginge det med meningen, om futurum utbyttes mot presens? Men i grunden är det att tvista om påvens skägg att göra ett stort num- mer av skillnaden mellan det ena och det andra. Även om den infödde ej är klart medveten därom, så ligger kanske ändå ett blekt återsken av grundbetydelsen bakom den försvagade tempo- rala betydelsen. Det blir städse, så snart försvagandet av grundbety- delsen inträtt, fråga om olika nyanser (vilja — benägenhet — vana å ena sidan, å andra: vilja — benägenhet — naturlig tendens. — komma att). — Emellertid gör lektor S:s förhastade jämförelse med franskans subjonctif i relativsatser det nödvändigt att när- mare analysera modusfrågan. Will bör ju vara klart från början: en obestridlig indikativ. Vad är då would? Ja, det varierar. Det kan vara konditionalis, alltså konjunktiviskt till karaktären, det kan också vara indirekt anföring av will, alltså indikativiskt, eller "Bericht” alltså det ena eller det andra. Av sammanhanget framgår ej, vilketdera b och Ah äro; d, e, och j äro tydliga konditio- nalis, f, och g (och troligen Ah) indikativer. Den franska subjonctif innebär emellertid något finalt. Engelskan skulle i denna bety- delse fordra should. Jfr f: "He wanted a religion which would adhere to him of its own accord” (< I want a religion which will adhere to me etc.) med: He wanted a religion which should ... Ge- nom att likställa will och would i dessa relativsatser med franskans subjonctif i relativsatser motsäger lekt. S. sig själv. Han upphäver sin förut framlagda riktiga teori om will = >som är ägnad att> och dyl. och inlägger däri en final betydelse, vilken säkerligen är fjärran från dens intentioner, som ger denna form åt sin tanke.
Ett stöd för riktigheten av min uppfattning av det ovan av- handlade futurum i villkorssatser tycker jag mig ha i lekt. Malm- stedts uppsats i decemberhäftet 1921. Även han ser tydligen däri något temporalt.
Febr. 1922. Sigurd Segerström.
NON SEULEMENT och NE — PAS SEULEMENT.
Som det framgår av ovanstående titel, kunna franskans båda slags negationer non och ne-pas förekomma vid seulement. Emel- lertid blir betydelsen helt olika, beroende på vart negationen egentligen hör.
A. Nekat seulement i jakad sats. Predikatsverbet beröres ej av negationen, som i stället sluter sig direkt till seulement. Det finnes både non seulement och ne-pas seulement. Betydel- sen är icke blott.
1) = will är huvudsakl. modalt.
50 MODERNA SPRÅK
I. Negationen är non. ba
1. Non seulement. 1 modern tid är detta det vanligaste uttrycket för icke blott. Det följes oftast av mais: Le senti- ment artiste est non-seulement servi mais complété par Porgane scientifique. (V. Hugo: Misérables IV, 82).
2. Starkare betonat heter det non pas seulement, som i följande exempel: Tous les commencements des grandes choses sont dans le XVIe siecle, et non pas seulement å PFétat de vagues commencements (Faguet: Hist. de la litt. frang. I, 465).
II. Negationen är ne med samma betydelse som non. Skill- naden i användning mellan non och ne var i äldre tid den, att den senare var en obetonad form av den förra (Foulet: Petite syntaxe de PFanc. franc., $ 259). På 1500-talet inskränktes emellertid bruket av non till förmån för ne (Brunot: Hist. de la langue franc. UI, sid. 474). Här ger jag några typiska exempel på denna kon- struktion med olika negationsfyllnader: I. Endast ne: I est certain que ceux qui scavent mieux faire cela, n'ont seulement cest avantage general, ains sont aussi avantagez pardessus les autres hommes. (H. Estienne: Precellence du langage franc. 10). — 2. ne — pas: Je mn'ai pas seulement corrigé P'ouvrage; je Vai refondu et augmenté d'un volume. (Lesage: Diable boiteux 389). Denna konstruktion är vanlig i den vårdade litterära stilen ända in i våra dagar.!) Emellertid märker man, att den ofta har en anstrykning av retorik, så särskilt i vetenskaplig eller religiös framställning. — 3. ne-point: Aussi ce n'est point seulement I horreur du meurtre nécessaire, c'est tout Pinstinet de leur race qui les en- traine vers la terre lointaine. (Lichtenberger: Centaures 161).—4. ne-plus: Tout accourait; ce mn'était plus seulement Southwark, c'était déja un peu Londres. (V. Hugo: Homme qui rit 2,s2).
Anm. Konstruktionen ne-pas seulement que (ej blott) får väl betraktas som en kontamination mellan ne-pas seulement och ne-pas que, varvid antingen que eller seulement är överflödigt: Les hommes surent bientöt que le feu ne fait pas seulement que chasser le froid, mais encore qu'il réchauffe les membres, cuit les aliments et éclaire Tombre. (Maran: Batouala 139).
B. I nekad sats. Här ansluter sig negationen i första hand till predikatsverbet. Därvid nedsjunker adverbet seulement till ett andrahandsbegrepp i satsen. Liksom negationsfyllnaderna pas och point anger det ett minimikvantum, vilket av negationen reduceras tilll intet. Betydelsen blir ej ens, d. v. s. raka motsatsen till betydelsen A. Denna betydelseövergång sammanhänger såle- des med verbets övergång från jakad till nekad form. Detta fall utgör en motsvarighet till betydelsen till och med hos seulement, ty liksom där överensstämmer adverbets betydelse med adjektivets (seul). Liksom i förra fallet kan negationer förses med olika
- 1) Av denna typ har jag funnit ex. hos H. Estienne, Montaigne, du Vair; Moliere, La Rochefoucauld, Lesage, M:me de Staäl, V. Hugo, Dumas pére, Sandeau, Guizot, G. Sand, Michelet, G. Paris, Bourget, Theuriet, Lanson, P. Mille, Rosny, H. Bordeaux, A. France, Lichtenberger, Maeterlinck, Roudet, Abry, Boissonnas, Margueritte, Vachon, Gyp.
NON SEULEMENT OCH NE--—PAS SEULEMENT 51
fyllnadsord utan inverkan på betydelsen. 1. Endast ne: Aussi bien n'ont ilz aultre occupation; tous les jours leur sont festes, et ilz observent diligentement un proverbe claustral: de missa ad mensam. Et ne differeroient seulement attendans la venue de lI'abbé, pour soy enfourner å table. La en baufrant, atten- dent les moines I'abbé, tant qu'il voudra. (Rabelais III, kap. 15). Puis qu'on ne peut vous garder seulement aujourd”hui, partez, jeune homme. (Beaumarchais 153). Mais, c'est qu'on n'y reconnait seulement rien, sergent! (Farrére: Maison des hommes vivants, 236. pop. stilart). — 2. Från slutet av 1500-talet, då bruket av pas stadgats (Brunot, 1. c. II, 471), användes formeln ne-pas seulement. Littré citerar sålunda ett ex. från Montaigne: Vous ne les leur feriez pas seulement regarder en face. Och Franska Akademiens ordbok upptager: Cet homme, que PI'on disait mort n'a pas seulement été malade. Vous n'avez pas seulement une maquette ou un croquis å montrer. (ÅA. France: Jocaste 215. Nelson). Obs. pas kan också följa efter seulement: Il est encore plus ours que d'habitude. Il ne nous saluera seulement pas. (Bourget: Disciple 46). Vous voyez quwil n'y a seulement pas, dans tout ga, de quoi fouetter une puce. (A. Allais: Parapluie de PEscouade 227.)?). — 3. Ane-point: Il n'est point trois heures. (Maupassant: Contes du jour, 31). — 5. ne-plus: Il ne les regarde seulement plus, ses chéres collections. (Daudet: Port-Tarascon, 320—2).
5. På grund av den nekade medtexten är betydelsen ens säkrad hos seulement, även om detta ej formellt skulle vara fallet: Je vous supplie de ne laisser soupgonner å qui que ce soit, pas méme å M. de la Marche, que mademoiselle de Mauprat ait été seulement I'espace d'une seconde å la Roche-Mauprat. (Sand: Manprat, 142). Här är negationen endast utsatt i föregående sats. — Vidare kan en fråga framställas med nekad undermening: Et quand le petit s'éveillera, demandant ses étrennes, pourrai-je seulement lui donner la påtée? Pauvre petit Jacques; (Claretie: Petit Jacques, 27).
Ne-pas-seulement = ej ens tillhör den ovårdade stilen och talspråket, varför en del författare, t. ex. Chateaubriand, B. S:t Pierre och Robert-Halt undvika detta uttryck. Hos andra, t. ex. About: Nez d'un notaire, markeras olika stilarter därmed. Som folkspråk heter det: Je vous jure, que je n'y ai pas seulement touché [178] = ej ens, men som författarens egna ord användes denna fras i betydelsen ej blott. Detta är också fallet i Daudet: La belle Nivernaise: On n'a pas seulement pris le temps de souffler, de s'€ponger le front, de trinquer sur le coin d'un comptoir (sid. 43). = ej ens — Cela ne cotte pas seulement de l'argent de devenir un "monsieur", mais bien des sacrifices et des tristesses (sid. 131) = ej blott. I det första exemplet återges påre Louveaus tankegång, i det sista är det däremot författarens egen reflexion.
1) Jag har funnit ex. härpå hos följ. förf.: D'Aubiqué, Pascal, Moliére;
Lesage, Voltaire, Sévigné, Beaumarchais, V. Hugo, Balzac, G. Sand, Musset, Maupassant, A. France, Rosny, Bourget, Lichtenberger, Pierre Mille.
52 MODERNA SPRÅK
Sammanfattning. Liksom adj. seul har det negerade adv. seulement olika betydelse, om satsens predikatsverb beröres av negationen eller icke. Då endast adverbet negeras, få vi ej blott, som heter non Sseulement eller ne-pas seulement. Om verbet negeras, användes ej den förra konstruktionen; ne-pas seulement betyder då ej ens. Till denna dubbla betydelseförändring finner man paralleller i andra språk hos sådana adverb som en: gång, ty. einmal eng. once.!?) På franska kan anföras mal: pas mal betyder icke obetydligt, ganska mycket: J'avais pas mal d'argent (Gullberg-Edström, Gram. $ 290, märk). Men det kan också betyda ej det minsta, då verbet är negerat: Je ne me soucie pas mal des besoins du sieécle. (Sandeau: Seigliére, akt 4, scen 2).
| Hugo Styff.
Genmäle.
I >Moderna Språks» februarihäfte har Lektor N. Otto Heinertz recenserat »Lauri> av Johanna Spyri med anm. utgiven av Paula Feuerharmel och Hilma Jusander. Den ärade anmälaren säger i denna sin recension, att »>de båda utgivarinnorna icke på något sätt antytt, till vilket stadium de anse boken höra, ej heller ha de angivit, efter vilka riktlinjer deras anmärkningar utarbetats»>. I företalet framhålla vi, att vi valt denna berättelse, emedan dess innehåll synes oss lämpligt för lärjungar på mellanstadiet ome- delbart efter elementarboken. Och därmed torde också riktlinjerna för utarbetandet av anmärkningarna vara angivna. De båda orik- tigheterna i uttalshänseende på orden Vevey och Chailly äro korrekturfel, och vid återgivandet av >»lurar dig> för »er hält dich zum besten” har ett »>här» framför den svenska översättningen blivit uteglömt. F. ö. be utg. få tacka för gjorda rättelser oeh värderika upplysningar, som de i en eventuell andra upplaga skola tillgodogöra sig.
Stockholm den 14 mars 1922. Hilma Jusander.
3 - LJ
Undertecknad beklagar, att ifrågavarande passus i förordet alldeles undgått honom.
Vad beträffar uttrycket zum besten halten, gör ett uteglömt 'Ahär framför den. svenska översättningen ingen skillnad i min uppfattning. Det förelåg intet skäl och ingen möjlighet för Unger att "lura den lille gossen med förespeglingen om den eventuella förtjänsten, men väl kunde han medelst en dylik "driva eller '(gyckla” med honom. Under sådana omständigheter föreligger heller intet som helst skäl att för uttrycket ifråga framprovocera en betydelse, som så vitt jag vet ingenstädes är belagd.
N. Otto Heinertz.
1) Betydelseförändringen ej blott till ej ens finnes också i provensalskan-
Appel upptager i sin Provenzalische Chrestomathie flera ex. på att no sol eller
sol no betyder ej ens: Mas Brunissens I'a si vencut Que'l fai estar si esperdut Que sol non sap en que s'enprenga (3, 525).
LITTERATUR 53
LITTERATUR.
Albert Ehrensvärd. Ur Fransk Diktning. Från André Chénier till Paul Verlaine. Stockholm. Norstedt & Söner 1921.
Denna ståtliga rad översättningar av ej mindre än sextio lyriska dikter är ett vackert bidrag till vår inhemska skatt av lyrik och ger oss, jämte den förklarande och väl dokumenterade inledningen, en god inblick i fransk tankevärld och skaldekonst under 1800-talet. I första rummet äro väl översättningarna ut- tryck för översättarens behov att tränga in i originaldikternas anda och att utlösa de tankar och känslor, de föda, i den form, som han ger åt sina egna poetiska stämningar. Men dessutom har han hyst »en önskan att göra den svenska allmänheten närmare bekant med den franska diktningen under det senaste seklet». Detta vore synnerligen behövligt, menar han, »ty ytterst ringa av denna har trängt innanför vårt lands gränser».
Man har kanske rätt att pruta av något på detta påstående. Om vi endast hålla oss till den moderna lyriken — och endast därom är här fråga — kan man utan större möda plocka fram ej så litet i översättningsväg. Vi ha översättningar gjorda av C. R. Nyblom (V. Hugo och de Laprade), av Ling (ej mindre än 28 stycken av 12 1800-tals skalder, i Från den franska skalde- konstens Panteon 1898), av Göran Björkman (i spridda publi- kationer), av Victorin (31 dikter av Musset), av Hj. Lundgren (40 stycken av 25 skalder och dessutom av Ronsard och Desportes, i Fransk Lyrik 1921). Vi finna ej sällan sådana översättningar i tidskrifter och tidningar. Bland dem är särskilt att framhålla Ord och Bild, vars bidrag av denna art äro värda att sam- manställas. Där finnas översättningar av V. Hugo (band XXVII, översättare Er. Lidforss), av Musset (X, Klara Johanson), av Gérard de Nerval (XXI, Bo Bergman), av Béranger (XIII, XIV, XV, XX, Gellerstedt), av Leconte de Lisle (XII Teresia Eurén), av Heredia (XII, dens.), av Baudelaire (XVI, XVII, XX, B. Malmberg, XXVII, N. Östberg), av Verlaine (IX, H. Hultenberg), av Sully-Prudhomme (X, XI, T. Eurén), av Me&terlinck (X, G. M.;), av Verhaeren (XXVI, A. Nyman), av de Nolhac (XXIV, Hj. Lundgren), av de Régnier (XVII, Siwertz), av Rodenbach (XVII, Siwertz), av Rostand (en lyrisk bit ur Chantecler, XIX, Sigrid Lidströmer).
Även den äldre franska lyriken har fått tolkare hos oss. Man finner exempel därpå i Scnäöcks Världslitteraturen i urval och översättning. Särskilt anmärkningsvärda tolkningar före- ligga av Charles d'Orléans (12 dikter i K. R. Geijers gradualavhand- ling över denne skald) och av Villon i G. Randels i fjol utkomna, alldeles oöverträffliga översättningar av de båda testamenten.
Lägger man härtill, att årligen ett stort antal essayer och kritiker av svenskar publiceras över franska skalder, kan man knappt säga, att de blivit försummade. För visso borde känne- domen om dem och deras verk bliva allmännare. Många högt
54 MODERNA SPRÅK
bildade svenskar ha en allt för bristfällig kännedom om franska förhållanden i allmänhet och speciellt om fransk litteratur och vetenskap. En bok sådan som greve Ehrensvärds har därför sitt fulla berättigande och utsikt att kunna uträtta åtskilligt gott.
Emellertid måste man erkänna, att det finnes vissa ursäkter för dem, som icke känna någon starkare dragning till den franska poesien. För det första: ett folk, som har Viktor Rydbergs, Snoilskys, Frödings, Karlfeldts, Österlings m. fl:s lyrik inom när- maste räckhåll, har icke stort behov av att gå till utlandet för att fylla sinnet med poesi. Vidare är den franska lyriken så bunden vid formen och ordkonsten, att den ej lätt låter sig assimileras med utlänningens poetiska känsla. I synnerhet har dess huvud- sakliga versform, alexandrinen, icke något för oss tilltalande. Det hade den visserligen för 1700-talets svenskar, men så hade de också en mentalitet och estetiska åskådningar, som voro befryn- dade med det franska släkte, som gjorde alexandrinen till modvers. Nu förefaller denna tung, omusikalisk, rent av känslo- och poesi- fattig. >Dens Heslighed bör forbyde al Efterligning af den paa vor egen Grund», säger en dansk skald och metriker (von der Recke). Är den blandad med andra metra, tar den sig vida bättre ut, som man kan finna av flere exempel i greve Ehrensvärds bok, men när den breder ut sig i oblandat flöde över mer än 100 sidor, som man ock finner i samma bok, är det att befara, att dess verkan på den svenske läsaren blir mindre fördelaktig. Det är betecknande, att, när Nyblom, som hade ett så fint öra, över- sätter Hugo'ska dikter i alexandriner, han återger dem i tio- stavig vers.
Hur ledigt flyter t. ex. ej följande strof:
Varför dölja dina tårars ström? Säg mig hellre, vilken dyster dröm Lockat fram dem i ditt klara öga. Var det saknad av din barndoms dal Eller aningen om nya kval Eller minnen, som dig fröjdat föga? (Ur Les Feuilles d'automne).
Därmed skall icke sägas, att en översättare i regeln bör ut- byta ett originals alexandriner mot annat versmått. Tvärtom bör trohet mot originalet även i detta fall bevaras, så långt möjligt är, även med risk att ej samma poetiska stämning kan behållas.
Greve Ehrensvärd är ej heller främmande för en sådan transponering. Han har återgivit de Vignys L'Esprit pur, som i originalet är i alexandriner, med i allmänhet elvastaviga verser. Här och där kvarstår dock en alexandrin, som icke gör samma angenäma intryck. Man höre, huru friskt elvastavingen ljuder:
I fädernas gravvalv jag vandrat allena I midnattens stund efter urgammal sed,
LITTERATUR dd
och hur tungt alexandrinan trampar: Deras koppel med tjut och med skall fyllt två landskap.
I detta sammanhang må nämnas, att greve Ehrensvärd till- låtit sig även en annan transponering: han har återgivit Mussets Andalusiskan i niostavig vers mot originalets åttastaviga; av vad skäl är ej lätt att se. Intrycket blir mycket olika av de båda metra. Man jämföre den första strofen i den Ehrensvärdska över- sättningen med motsvarande strof i Victorins åttastaviga:
Har i Sevilla du sett en kvinna,
Blek som en höstkväll, dig gå förbi
Med bröst, som brynta av solglöd brinna, Det är min kärlek, min lejoninna,
La marquesa d”Amagui. (Ehrensvärd)
I Barcelona gled ditt öga
Ej andalusiskan förbi,
Där blek som vintrar, när de snöga,
Min mörka mö skred fram, min höga Marquesa d"Amaäögui. (Victorin)
Emellertid bör det stå fast som regel, att översättningen är originalet trogen även i yttre form, så långt detta ske kan. Om ett kväde förlorar därpå, är det ju ej översättarens fel. Därför är det knappt att gilla, att de i här ifrågavarande översättnings- samling förekommande sonetterna icke behållit sonettens regel- rätta rimflätning, (jf. s. 278, 299, 306, 349, 351, 353, 355, 359).
Emellertid må vi lämna metriken. Kanske spelar den för mången ej så stor roll. Låt oss i stället se till, vad greve Ehren- svärd givet oss av värdefullt innehåll. Det är för det första en mycket representativ provsamling på 1800-talets franska lyrik, av romantikernas, parnassiernas och symbolisternas poesi. Att en del av de översatta styckena redan förut förelåg i svensk, och kanske lika god, översättning, betyder ej, att den nya, represen- tativa samlingen borde sakna dem. De äldre äro ej lätta att ha till hands, när man behöver dem. Ett par av översättningarna finnas till och med i två svenska tolkningar: Oktobernatten i Victorins och Klara Johanssons, Kon dorens Sömn i Lings och Teresia Euréns.
Det sätt, varpå greve Ehrensvärd återgivit de franska origi- nalen, kan i allmänhet ej annat än väcka tillfredsställelse; stun- dom väcker det beundran. Den stämning, som fött dikten, in- finner sig ock i regeln hos läsaren av översättningen. Det är ju huvudsaken. Det har redan gjorts reservationer för alexan- drinen, och man måste tillägga, att den någon gång till och med ter sig som kakofonisk. Följande verser t. ex. förefalla rätt fula:
Han sökte trädgården och det halvt gömda huset (s. 178) —
56 MODERNA SPRÅK
Ty natten lika stum var som de dödas boning, =. Och ingen vindfläkt ens gled i hans svepnings skoning (s. 217).
En viktigare gensaga är den, som måste inläggas mot över- sättarens ofta visade otillräckliga aktning för svenskt språkbruk. Detta framträder särskilt i ordföljden, som stundom är fullkomligt osvensk; Så tätt har slutit hop han sina böjda knän (s. 147) är icke svenska, och det finnes ej mindre än ett dussin exempel på denna ordställning (jf. Där hört jag henne arla leka, s 194, o. s. v.). Andra ordföljdsfel förekomma också, t. ex. obetecknad dativ efter ackusativobjektet: ... som beskärde En lyckans skymt den vises själ (s. 112) eller: Lik stjärnan, vilken ljus ger vandrarn, där han rastar (s. 145), en för övrigt tung vers, som hade kunnat få en lättare och riktigare form med en liten ändring: Lik stjärnan, som ger ljus åt vandrarn, där han rastar, då också det opoetiska vilken undvikits. Som osvenska äro även andra uttryck att beteckna: fikonträd sig häva (s. 138), lystrar mig (s. 141), prassel föllo (s. 155), Må ut din själ för mig du gjuta (s. 261) o. s. v. Nästan obegriplig är följande strof:
Fly akvarellens färger! Emaljens däremot,
Som berg är
Så fast och rost står mot.
Det kan synas, som om detta vore pedantiskt gnat. Men den ädlaste litteraturen måste leda språkkänslan och språkut- vecklingen. Vart bär det hän, om dessa komma på villovägar? För en uppriktig vän av det svenska språket, som har nog av svagheter och av omedvetna skadegörare och otrogna tjänare, är det en smärta att se, att även de kunnigaste och mest bildade tillåta sig att vårdslösa det. Dessutom är det ju för författaren eller översättaren själv en förlust av förståelse och sympati, varje gång han stöter den sunda språkkänslan.
Inledningen är synnerligen läsvärd och innehåller många in- tressanta synpunkter.
ven de kortfattade anmärkningarna i bokens slut böra uppmärksammas. Ett litet tillägg till dem må tillåtas. Greve Ehrensvärd säger sig icke känna till, varför V. Hugo gjort Knut den Store till fadermördare (s. 387). Nyckeln till denna historiska förvanskning har prof. Joh. Steenstrup givit i en intressant arti- kel i Tilskueren 1912: V. Hugos källa var Adam av Bremen, som kallar Knuts fader Parricida; men Knut var ett vida berömdare namn och dess bärare en förträfflig episk gestalt, och därför, kanske ock av glömska, har skalden satt in honom i faderns ställe som Parricide.
Jf. Göteborgs Dagblad för den 10 februari 1922. LG Johan Vising.
Malmö 1922, Röhr's Boktryckeri.
RA VA UU AH AA mm Pm
TA SR
MODERNA SPRÅK
SVENSK TIDSKRIFT FÖR UNDERVISNING I DE TRE HUVUDSPRÅKEN TYSKA, ENGELSKA, FRANSKA
UTGIVEN AV
HERMAN SÖDERBERGH ocH N. OTTO HEINERTZ.
ÅRG. XVI. 4 + MALMÖ =&« April 1922
STUDENTEXAMEN V. T. 1922. Första skrivningsdagen.
Uppgifter för uppsats på engel/ska eller franska för real-gymnasiet.
1. Peter den store. 2. Frälsningsarmén. 3. Fotboll.
Engelskt översättningsprov för realgymnasiet.
I avseende på Oliver Cromwell ha i alla tider mycket olika omdömen uttalats av olika politiska eller religiösa partier. Men så mycket är säkert: han var ärlig och uppriktig i sin puritanska tro. Såsom en avgjord motståndare till godtycke och förtryck tillhörde han i parlamentet det yttersta oppositionspartiet. Och när Karl I tagits till fånga och rättegången (frial) mot honom begynt, var Cromwell en av dem, som starkast yrkade på en fällande dom. Då Sidney yttrade tvivel angående domstolens kompetens, svarade han: »Jag säger er, att vi skola (will) hugga av hans huvud med kronan på». Cromwell bidrog mera än någon annan till rojalisternas nederlag, icke blott genom militära reformer, skicklig krigföring och personligt mod, utan kanske ännu mera genom att ingjuta i sina trupper en sådan brinnande religiös entusiasm, som kom dem att förakta och trotsa varje fara. >»>Järn- sida> (/ronside) var först ett öknamn på Cromwell själv. Det blev sedan ett hedersnamn på de utvalda trupper, som stodo under hans omedelbara befäl.
58 MODERNA SPRÅK Franskt översättningsprov för realgymnasiet. é i ot | : :
— Frankrikes nationalfärger äro blått, vitt och rött. Blått och rött äro minnen från Paris, ty denna stads färger äro rött på blå botten. Vitt var den gamla franska konungafamiljens färg. De tre färgerna förenades av Ludvig XVI den 17 juli 1789. Då han anlände till Paris” rådhus, framräckte mären Bailly till honom en röd och blå kokard, i det han sade: »Vill Ers Majestät mottaga fransmännens färger?» Konungen tog kokarden och fäste den på -sin hatt vid sidan av sin vita kokard. Denna åtgärd. gillades allmänt. Alla sade och upprepade, att folket och konungen voro ense om att antaga vitt, blått och rött såsom nationalfärger. Blått, himmelens färg, är sinnebild för stoltheten. Vitt betecknar oskuld, renhet i avsikter, rött det blod, som varje fransman är redo att offra för sitt land. De tre färgerna förenade beteckna minnena från det förflutna och hoppet för framtiden.
A RIGHTEOUS REGICIDE".
jä A Stockholm Version.
Very different (various) opinions? have in (at) all times (always) been expressed [Widely divergent judgements (judgments) have been pronounced] with regard to (in respect of, about) Oliver Crom- well by different political? and religious (civil and ecclesiastical) parties [In all times etc. very different opinions have been ex- pressed etc: about Oliver Cromwell (With regard to etc. Oliver Cromwell very different opinions etc. have in all times etc. been expressed) by : . . . partiesJ. So (This) much (One thing), how- ever, [But so (this) much (one thing)] is certain (clear): he (certain — that he) was honest and sinceret in his Puritan (Puritanical, puritan, puritanical) faith (belief, beliefs, creed, religion)”. As (Being) a decided (definite, determined) opponent (enemy, adversary) of arbitrary rule (arbitrariness) and oppression, he belonged to (was a member of) the extreme (most thorough-going, most radical) section (wing, group) of the opposition in /> the/ Parliament." And when (after) Charles I (I, the First) had been captured (taken prisoner, taken captive), and his trial (the judicial proceedings against him)” had /been/ begun (commenced), Cromwell was one of those who most strongly urged (advocated, insisted on) a con- demnation [a condemnatory sentence, a verdict (sentence) against him, that he should be declared (found) guilty). When Sidney expressed /his/ (uttered, gave voice to) doubts (a doubt, doubt) as to the competence of the court (the law-court, the court of justice, the court of law, the High Court of Justice)”, he answered (replied, retorted): "I tell you, we will cut off his head with the crown upon (on) it (crown on)”.!09 RH 7
VÅRENS STUDENTSTILAR 59
Cromwell contributed more than anyone else (any other person) to the defeat (overthrow) of the Royalists (Cavaliers)! not only through (by) his military reforms (improveéménts in the art of war), skilful leadership (strategy and tactics), 'and personal courage (bravery), but also, and perhaps still (even) more, by imparting to his troops (pouring into his troops, inspiring his troops with) such a burning religious enthusiasm that it (a burn- ing religious enthusiasm which) made them (caused them to) de- spise (contemn, scorn) and defy (set at nought) every danger (peril). "Ironside” was at first (in the beginning, at the outset, to begin with, to start with) a nickname for!? Cromwell himself. Afterwards (Then, Later on) it became a name (an appellation) of honour (distinction) [an honourable (honorific) name (appellation)] for the chosen (picked, select) troops who were (stood) under his immediate (direct, actual) command. ON ”
Notes and Comments.
1. Those who want original English material to illustrate this text either on its linguistic or on its historical side had best turn to one or other of the special studies of Oliver Cromwell by the chief modern English authorities on British history during the early and middle parts of the seventeenth century, S. R. Gardiner (Oliver Cromwell and Cromwell's Place in History) and his continuator , C. H. Firth (an illustrated biography in the "Heroéå of the Nations” series), or to the more philosophical study by John (Viscount) Morley. Carlyle's early view of Cromwell ("The Hero as King” in the last of his lectures on ''Heroes and Hero Worship”) was expanded during the next few years into his great "Life and Letters of Cromwell” (1845); and its brevity and comparative simplicity will make it more generally useful than the larger work. More wide- X accessible accounts are to be found in Hallam's Constitutional History of
ngland (ch. X) and in Macaulay's History of England (ch. 11) and in his essays on Milton, Hallam and Hampden. Teachers who give their pupils some real English to learn by heart in connection with these texts will find admirable matter in Milton's sonnet on Cromwell, Marvell's Horatian Ode ot Clarendon's prose character-sketch. — The brief notes appended are based on a couple of translations done (without any kind of external aid and rather rapidly) by ad- vanced pupils, whose work confirms my own impression that this text is exceptionally difficult. |
2. An isolated independent text would not naturally begin in English in the same way as the Swedish does. To commence with "With regard [not regards] to” or "In regard of” — and, still more, to begin with "As to” or "As for” would only be natural in beginning a paragraph dealing with one of a series of personages, whose names had possibly been mentioned before as part of the program in hand The probable intention of the Swedish word- order could perhaps be best rendered in English by turning the real subject of the sentence into its grammatical subject, as "Oliver Cromwell has been at all times very variously judged". . . : - . ÅA "politica! party (that is, a set of people more or less organized for purposes of polities) is not necessarily a 'politic' party (that is, a party which strikes the user of the adjective as wise in its policy). | |
4, . Here "true and frank” seems to be the favourite rendering; but the former adjective would probably imply an expression of opinion that Cromwell was 'right', and the latter that he was 'outspoken', whereas the plain meaning of the sentence is that he really believed what he professed to believe (and what the 'impartial' Hallam pleasantly calls "the dregs of a besotted fanaticism”').
60 MODERNA SPRÅK
At the beginning of this same sentence "But one thing” is placed last because it would probably mean "Only (Not more than) one NE
5. From the viewpoint of mere verbal translation there seems to be little to choose between these various alternatives. But "Puritan', especially if spelt with a capital initial, distinctly refers to the views, especially with regard to religion, held by a considerable number of people in England during the cen- tury or £o fullowing 1570 who considered that the Church of England had not «washed her face” adequately; while to substitute "puritan' and still more 'puritanical', would give the sentence a more general turn and suggest strictness of view on morals rather than a particular set of theological principles. 5
In this sentence "determined” would probably mean 'resolute', "the most FEVOIR party” would probably mean the party that made one sick; and "in the Parliament” would mean the particular House of Commons which is known to history as "the Long Parliament” /of the Puritan Revolution/ | 7. Not "the trial against him”, though the trial eventually "went against him” |
8 Not "was one of them who strongest wanted a judgement”, as the third personal pronoun is seldom used before a relative except in more or less gnomic propositions; wanted” does not necessarily imply the expression of a wish in words, but might even mean 'needed' (the celebrated author of "Killing no Murder” presumably thought that Cromwell 'wanted' killing, or that, like his own university, he 'wanted' learning); and "judgement” does not imply any particular kind of decision favourable or unfavourable, but simply some kind of decision, no matter what. On the other hand '"'a striking judgement” would be an extraordinary. opinion or one that "hit one in the eye” — — e. g. that this text was so extremely simple that nobody could possibly make any mistakes in translating it.
9. To speak about "the capacity of the judges” would refer rather to their intellectual gifts than to the question whether any body of "subjects" has any right to sit in judgement on their sovereign.
10. The form of the speech given precedence is that which occurs in the biography of Cromwell by Professor Firth, who has given particular attention to 0 Syn s — often not very outrageously "puritanical” — traditionally ascribed to Cromwell: |
11. It seems to me that 'defeat” and "overthrow” are more applicable here than "conquest', though this last word would be quite appropriate for the compulsion succéssively brought by Cromwell upon Ireland and Scotland to join the Commonwealth of England. Such party names as "Royalists' or "Cavaliers are probably still spelt with a capital initial more frequently than with a small initial, but there is such excellent authority for the latter usage that it would be quite unreasonable to regard its adoption as a capital offence.
Perhaps "a nickname of Cromwell himself” would, or at least might, mean a nickname invented by, not given to, Cromwell himself.
Appendix.
Since posting the above on Saturday, I have had the opportunity of briefly glancing through over a score actual scripts which amply confirm my opinion as to the difficulty of this text. The time at my disposal permits of only three additional comments: |
(a) "the trial against the king”, though a legitimate inference from the help given in the text, is not English; | ; 3
(6) I do not think that "Cromwell was conducive to the royalists defea 3
(c) arbitrariness seems to me a most unsatisfactory substitute for 'arbi- trary power (goverment, rule)”, which surely must be the meaning intended.
C. $. Fearenside.
VÅRENS STUDENTSTILAR 61 Lund Version. sn
d
In (With regard) (With respect) to Oliver Cromwell, very different opinions have at all times been expressed (Very different judgements have always been pronounced upon Oliver Cromwell) by different (various) political or religious parties. "But so much (But this, at least,) is certain: he was honest and sincere in his Puritan (puritanical) faith (beliefs). As a decided (firm) opponent of (a determined enemy of, foe to) caprice (whims) and oppression, he belonged to the exireme opposition /party/ in Parliament. And when Charles I had been taken prisoner and his trial (the trial against him) had begun, C. was one of those who most strongly insisted upon (called, clamoured for) (called most loudly for) the king's condemnation [insisted upon (called for) a conviction]. When Sidney expressed doubts as to the competence of ihe court (tribunal), he replied (answered): "I tell you, we will cut (strike) off his head with the crown on /it/ (with its crown on)”. Crom- well contributed more than any other /man/ (than' anyone else) to the defeat of the Royalists (the Royalist/s'/ defeat), /and that/ not only by /his/ military reforms, skilful generalship (leadership, tactics, methods of warfare), and personal courage (bravery), but perhaps still (even) more by inspiring (infusing) his troops with such /a/ burning religious enthusiasm [instilling (infusing) such. . . into his troops], so that they despised and defied [which made them (caused them to) despise...] [such burning... enthusiasm as to make (as made) them despise...] any (every) danger (all danger/s/). '"Ironside” was at first (originally) a nickname for Cromwell himself. It then (afterwards, later /on/) became (Then ete. it became) a title of honour (an honourable title, sobriquet) for the picked (chosen) troops that (which) stood (troops standing) under his immediate command.
F. J. Fielden.
A Gothenburg Version.
About (With regard to) Oliver Cromwell very different (dis- similar, divergent) opinions (judgments) have been pronounced (expressed) at all times by different (various) political parties or religious bodies. But this (this much) is certain: he was honest and sincere in his Puritanic (puritanical) faith. As a determined (decided, pronounced, resolute) opponent of despotism (despotical- ness, arbitrary authority, arbitrariness) and oppression, he belonged to the extreme opposition /party/ in parliament (in the House /of Commonsf/). And when Charles the First (Charles 1) had been taken prisoner (captured) and his trial had begun, Cromwell was one of those who insisted most strongly on (who most
63 .'" MODERNA SPRÅK :
earnestly urg&d) a condemnatory sentence. When Sidney expressed /his/ doubts as to the authority (competency) of the court (tribunal), he: replied' (ariswered), "I tell you that we will cut off his: head, crown and -all (with the crown on it).” Cromwell contributed mote thah arnyone else to the defeat of the. Royalists, not only by military reforms, skill in conducting the' war, and personal courage, but perhaps still (yet) more by inspiring his troops with such an ardent (a burning) religious enthusiasm that it led thern to. despise' (scout, disregard, hold in contempt) and. brave (defy, bid defiance to) every danger. "Ironside” was at first a nickname for . Cromwell himself: It afterwards (subsequently) became! an epithet of honour (an honorary name) for the picked troops /that were/ under his immediate command.
!) i, e., the Ironsides. G. E. Fuhrken.
Theme.
Les couléurs nationales francaises (de la France) (couleurs de la nation francaise) sont /le/ bleu, /le/ blanc et /le/ rouge!. Le bleu et-le' rouge rappellent [sont un souvenir (des souvenirs) de] Paris; les couleurs de cette ville sont en. effet /le/ rouge et /le/ bleu? (les armes de 'cette ville sont en effet sur fond rouge et bleu). Le blanc était la couleur de PFancienne famille royale (de la Maison) de: France. Les trois couleurs ont été réunies? par Louis XVI le 17 juillet 1789. Lorsquilt vint å I'Hötel de Ville de Paris, le maire Bailly lui tendit (offrit) une cocarde rouge et bleue en disant: »Votre Majesté veut-elle accepter les couleurs des Francais? Le: roi prit I'embleme (l'insigne) et le mit (fixa) å (sur) son chåpeau å cöté de.sa cocarde blanche. Ce geste eut Papprobation générale ffut « .approuvé par (de) tout le monde]. Partout" /I/on dit et répéta que le peuple et le roi étaient d'accord pour adopter le blanc, le bleu et le rouge comme couleurs nationales. Le bleu, couleur du ciel, est le symbole (exprime) la fierté. Le blanc représente I'innocence, la pureté d'intentions, le rouge (;le rouge, c'est) le sang que tout Frangais est prét å donner (verser) pour son pays. Les trois couleurs réunies (associées) disent (représentent) les souvenirs du passé et les espoirs de Pavenir.
Notes:
: ! i 1) Au sens général, surtout pour marquer le rapprochement, Punion de deux ou plusieurs couleurs, les substantifs de couleurs peuvent s'employer sans article, cependant pas comme régimes. Ainsl, plus loin dans le méme morceau on .ne dirait. pas: »le peuple et le roi étaient d'accord pour adopter bleu, blanc et rouge ... ..>. —
2) La phrase su&doise »denna stads färger äro rött på blå botten» nous semble, å nous) Francais, étrange et ne saurait étre rendue en francais avec la måme constructian.. Le pluriel >couleurs»>' appelle au moins deux noms de couleurs comme prédicats; en outre on peut bien se représenter une figure rouge sur fond bleu, mais non pas la couleur rouge sur fond bleu. Il'y a dans la phrase su&doise une confusion entre les deux couleurs du fond de F'écu, le rouge et le bleu, 'et
VÅRENS STUDENTSTILAR 63
les. .armes qui sont sur ce fond. Il faudrait dire, pour &tre exact: »les armes de cette ville sont en effet d'argent sur fond rouge et d'or sur fond bleu». —
; 3) Le passé composé »ont été réunies>, parcé que cette phrase est un simple €noncé du fait. Le récit ne vient qu "ensuite. Le passé simple »furent réunies> n'est cependant pas impossible. —
=> 4) »Lorsque le roi, si on voulait voir lå 1 une équivoque qui oa ”existe. De —
. 5) »Partout> pour 'éviter la répétition de »tout le monde>, si cette ex-
pression est .employée dans la phrase précédente. P, Möaly.
Theme francais.
Les couleurs nationales de la France sont /le/ bleu, /le/ blanc /et le/ rouge. Le bleu et le rouge sont des souvenirs de Paris, car les couleurs de cette ville sont (car cette ville a pour couleurs le) rouge sur fond bleu (d'azur). Le blanc est la couleur de Pancienne famille royale de France. Les trois couleurs furent assemblées (L'union des trois couleurs fut faite) par Louis XVI, le 17 juillet 1789. :Lorsquwil arriva å I'Hötel de Ville de Paris, le maire Bailly lui présenta une cocarde rouge :.,et blanche, en lui disant (et il lui dit): , Votre Majesté veut-elle (Voulez vous, Sire,) accepter les couleurs des Francais?” «Le roi prit la cocarde et la mit (fixa) å son chapeau å cöté de sa cocarde blanche. Le geste fut approuvé unanimement (obtint Papprohation géné- rale). Tout le monde disait et répétait (dit et réåpéta) que le peuple et le roi étaient d'accord pour adopter le blanc, le bleu et le rouge comme couleurs nationales. Le bleu, couleur du ciel, est le symbole de la fierté. Le blanc représente Pinnocence, la pureté des intentions, /et/ le rouge le sang que tout Francais est prét å sacrifier pour sa patrie (dont tout F. est pråt å faire le sacrifice å sa p.). L'union des trois couleurs est donc /aå la fois/
3 un souvenir du passé et une espérance d'avenir. Virgile fe
Les couleurs Nationales frangaises sont bleu, blanc, rouge. Le bleu et le rouge sont des souvenirs (réminiscences) de Paris, car les couleurs de cette ville sont rouge sur /un/ fond bleu. Le » blanc était la couleur de Pancienne (la vieille) famille (dynastie) royale frangaise (des anciens rois de France). Les trois couleurs furent réunies par Louis XVI (seize), le 17 (dix-sept) juillet dix-sept cent quatre-vingt neuf (1789). Lorsqu'il (Quand il) arriva (ÅA son arrivée) å I'Hötel de Ville de Paris, le Maire Bailly lui présenta (donna, remit, offrit, tendit) une cocarde rouge et bleue, en disant (en prononcant ces paroles): »Votre Majesté veut- elle accepter les couleurs des Francais?” Le roi (monarque, sotverain) prit la cocarde et Pattacha (la fixa, Vassujettit, Paccrocha, la mit) å son chapeau, å cöté .de sa cocarde blanche. Cet acte (Ce. procédé, Ce geste) eut (obtint) I'approbation générale [fut approuvé de (par) chacun]. Tous dirent et répéterent que le peuple et le roi étaient d'accord (unanimes) (s'entendaient) pour choisir
64 MODERNA SPRÅK
(prendre, adopter, accepter) le blanc, le bleu et le rouge comme ,sles/ couleurs Nationales. Le bleu, la couleur du ciel, est le symbole (l'embleéme) de la fierté (T'orgueil). Le blanc désigne (marque, représente, indique, dénote, caractérise) Pinnocence, la pureté des intentions (desseins), le rouge, le sang que chaque (tout) Francais est prét (préparé) å offrir pour sa patrie (son pays). Les trois couleurs réunies (ensemble, associées, combinées) désignent (indiquent, représentent) les souvenirs (la mémoire) du passé et I'espérance (I'espoir) en (pour) Pavenir. M. Ransson.
Andra skrivningsdagen.
Uppgifter för uppsats på tyska eller franska för real- gymnasiet samt på tyska eller engelska eller franska för latin-gymnasiet.
1. Svenska Akademien. 2. Fänrikens marknadsminne. 3. Hur jag lärde mig simma.
Tyskt översättningsprov för real- och latingymnasiet.
Genom en skildring från mitten av 1400-talet får man ett livligt intryck av det välstånd, som då rådde i Tyskland. Denna skildring är författad av Enea Silvio, den bekante humanisten, som sedermera blev påve under namnet Pius den andre. Här heter det bland annat; »Aldrig har Tyskland varit rikare, aldrig mera glänsande än nu. Ja, den tyska nationen överträffar alla andra i storhet och makt. Överallt i Tyskland ser den resande odlade fält. grönskande vinberg, fruktträdgårdar, vackra byar, borgar på bergshöjderna, av murar omslutna präktiga städer, mest belägna vid stranden av väldiga floder, över vilka trä- eller stenbroar föra. Var i hela Europa gives det en plats, som är skönare än Köln med dess underbara kyrkor, torn och palats, dess ståtliga borgar, dess fruktbara fält runt omkring? Strassburg med sina kanaler är ett andra Venedig, blott hälsosammare och angenämare. Högt reser sig dess härliga dom, och många borgarhus i Strassburg - å ståtliga och kostbara, att ingen konung skulle försmå att o i dem.»
Engelskt översättningsprov för latingymnasiet.
I Engelska kanalen, mycket närmare Frankrikes än Englands kust, ligga de Normandiska öarna (Channel Islands), vilka utgöra den sista återstoden av Englands forna besittningar i Frankrike. De största och mest kända av öarna äro Jersey och Guernsey. Det berättas, att Thackeray en gång frågade en av innevånarna på Jersey, när engelsmännen erövrade ön. Han fick till svar:
VÅRENS STUDENTSTILAR 65
»England har icke erövrat Jersey, det är Jersey, som har erövrat England.» Det ligger någon sanning i dessa stolta ord. Öarna tillhörde fordom hertigdömet Normandie, och när Vilhelm Erövraren gjorde sitt bekanta tåg till England år 1066, voro utan tvivel många krigare från öarna i hans armé. När sedermera England förlorade de franska provinserna, stannade öarna kvar under den engelska kronan.
Engelska talas och förstås numera rätt allmänt i städerna och de större byarna, men på landet är den normandiska franskan alltjämt folkets språk, ehuru den även där börjar trängas undan. Från den normandiska tiden ha öarna kvar icke blott sitt franska språk, utan även sin självstyrelse, på vilken England aldrig synes ha försökt göra intrång.
Franskt översättningsprov för real- och latingymnasiet.
Mordet på ärkebiskop Thomas Becket, som dödades i Canter- burys domkyrka den 29 december 1170 av fyra riddare, tillhörande den engelske konungens Henrik II:s hov, gjorde ett oerhört in- tryck i hela Europa Under sju år hade Becket försvarat kyrkans rättigheter mot den världsliga maktens anspråk. Genom hans . död vann kyrkans sak (cause) seger, åtminstone för någon tid.
Inför den bannlysning, varmed påven hotade Henrik, måste denne antaga fredsvillkor, som berövade honom frukterna av hans lång- variga ansträngningar att bryta prästerskapets makt. År 1173 förklarades Becket för helgon (canoniser). Följande år gjorde Henrik, vars välde då hotades av inre och yttre fiender, en vall- färd till Beckets grav och underkastade sig där en förödmjukande botgöring. Kort därefter blevo alla hans fiender besegrade på ett nästan underbart sätt. Segern tillskrevs allmänt helgonets inflytande.
Durch eine Schilderung aus der Mitte des 15. (fönfzehnten) Jahrhunderts erhält (gewinnt) man einen lebhaften Eindruck von dem Wohlstand/e/!, der (Eindruck davon, welcher Wohlstand) da- mals? (zu jener Zeit) in Deutschland herrschte. Diese Schilderung ist von Enea Silvio, dem bekannten Humanisten, verfasst [von E. S. verfasst (verfasst von E. S:), dem bek. Hum.!, der später Papst unter dem Namen Pius der Zweite wurde. Hier heisst es unter anderem: «Nie/mals/ ist Deutschland reicher, nie/mals/ glänzender gewesen (reicher gewesen, nie glänzender) als jetzt. Ja, die deutsche Nation öbertrifft (tiberragt) alle anderen an? Grösse und Macht. Uberall (Allerwärts, Allerorten) in Deutschland sieht (erblickt) der Reisende angebaute (bebaute, bestellte, kultivierte) Felder, griinende Weinberge, Obstgärten, schöne Dörfer, Burgen auf den Anhöhen (Bergen)t, von Mauern umschlossene (umgebene) prächtige Städte, /die/ meist/ens/ (zumeist, meistenteils) an dem (am) Ufer gewaltiger
66 MODERNA SPRÅK
Ströme 'belegen (gelegen) /sind/ (die ... liegen), iiber welcbe Holz-'oder Steinbräcken (hölzerne oder steinerne Bröicken, Bräcken aus Holz oder Stein) föhren. Wo in ganz Europa" gi/e/bt es (Wo gibt es in g.E) einen Ort” (findet sich ein Ort), der schöner ist als Köln mit seinen wunderbaren Kirchen, Tärmen und Palästen, seinen stattlichen Burgen, seinen fruchtbaren Feldern ringsherum? Strassburg mit seinen Kanälen ist ein 2zweites Venedig, nur? ge- sunder und angenehmer. Hoch erhebt sich sein herrlicher Dom (herrliches Mänster) [steigt (ragt) sein h. D. empor]?, und viele Birgerhäuser in Strassburg sind so stattlich und kostbar, dass kein König /es/ verschmähen wtirde, darin (in ihnen) zu wohnen.”
Anmerkungen.
1. Nicht: des Wohlstandes. — 2. Unmöglich: dann, auch da nicht äblich. 3. Unmöglich: in; etwas schwerfällig: in Bezug (bezug) auf. — 4, Etwas stark poetisch: Bergeshöhen; unmöglich: Gebirgshöhen. — 5. Weniger gut: im ganzen Europa. — 6. Nicht unmöglich: Stelle; bei Platz denkt man mehr an die kaufmännische oder militärische Bedeutung eines Ortes (Handelsplatz, befestigter VIE 7. Umgangssprachlich auch: bloss. — 8 Unmöglich:
richtet sich . au Ernst Å. Moyer.
- Durch! eine (Aus einer) Schilderung aus? der Mitte des 15. (15ter, fönfzehnten) Jahrhunderts bekommt (erhält, gewinnt) man einen lebhaften Eindruck von dem Wohlstand,? der damalst in Deutschland herrschte. "Diese Schilderung stammt von Enea Silvio (ist von E. S. verfasst,” ist verfasst von E. $.), dem bekannten Humanisten, der später unter dem Namen Pius II." (der Zweite) Papst wurde. 1 Hier heisst es unter anderm? (Es heisst hier unter anderm): Nie? (Niemals, Nie zuvor) ist Deutschland reicher, nie glänzender"? gewesen als jetzt? (als jetzt gewesen) (reicher gewesen, nie glänzender als jetzt). Ja, die deutsche Nation tbertrifft alle andern!?? an Grösse und /an/ Macht. Uberall in Deutschland sieht der Reisende bebaute"!? (gepflegte) Felder, grönende Weinberge, Obstgärten, häbsche (schöne, anmutige) Dörter, Burgen auf Berges- höhen,!" von Mauern umgebene prächtige Städte,!” meist!" belegen!” am Ufer (an den Ufern) mächtiger Ströme (Flässe), äber weliche (die): hölzerne oder steinerne Bräcken (Holz- oder Steinbricken) fihren. Wo in ganz Europa gibt (gäbe) es einen Ort!? Tist (wäre) ein Ort], /der/ schöner /ist (wäre)/ als Köln (der schöner als Köln ist,!? Köln) mit seinen?? wunderbaren?! Kirchen, Tirmen und: Palästen, seinen stattlichen Burgen, seinen fruchtbaren Äckern (Feldern) ringsum/hert/? Strassburg”? mit seinen Kanälen ist ein zweites?? Venedig, nur gesänder”! und angenehmer. Hoch erhebt sich sein herrlicher Dom (ragt sein h. Dam empor);" und vieel Birgerhäuser in Strassburg sind so stattlich und kostbar, dass selbst ein König es??? nicht (dass kein Omg verschmähén wirde,”? darin?? (in ihnen) zu wohnen??.
VÅRENS STUDENTSTILAR 67
a= gut, b — einigermassen gut, c — weniger gut, d = zu verwerfen, e =— falsch.
1) Von d: nicht von der Schilderung, sondern vom Wohlstand bekommt man den Eindruck. Aus einer Schilderung wäre am besten, wenn nicht das folgende aus eine Abwechslung heischte. — 2) von der Mitte d. — 3) des Wohlstandes d. — 4) da d. — 5) ist von E. S., dem bekannten Humanisten, der ... Papst wurde, verfasst d: sehr schwerfällig, — 6) unter dem Namen Pius dem Zweiten d. — 7) Papst unter dem Namen Pius II. wurde d: schwerfällig; Papst wurde unter dem N. a. — 8) nachher c, spåterhin c, seitdem e. — 9) Nie vorher, Nie fräåher b. — 10) mehr glänzend d. — 11) heute, heutzutage c. — 12) alle andere e; vielleicht weniger streng zu nehmen (etwa d), da alle = sämtliche (sämtliche andre)- — 13) kultivierte d, gebaute c. — 14) Ge- birgshöhen b, Berghöhen c. — 15) prächtige Städte, von Mauern umgeben b. — 16) meistens b. — 17) gelegen b, liegend c. — 18) Platz b, Stelle, die ce. — 19) schöner als Köln mit ... ringsumher ist d: furchtbar schwerfällig und undeutsch. — 20) dessen d. — 21) sonderbar e. — 22) Die Stadt Strass- burg mit ihren b. — 23) ein andres e. — 24) gesänder besser als gesunder; mehr gesund d, heilsamer d. — 25) besser ragt empor als nur ragt. — 26 es darf nicht fehlen; vielleicht ohne es, aber sehr schwerfällig: dass kein König in ihnen zu wohnen verschmåhen wiärde. — 27) sollte e; möchte (mundartlich): denkbar; därfte b, aber nicht laut Text. — 28) da c. — 29) sie zu bewohnen c.
Benno Rosenbund.
Durch eine Schilderung aus! der Mitte des fänfzehnten Jahrhunderts bekommt (erhält) man einen lebendigen (lebhaften)? Eindruck von dem Wohlstand, der damals inDeutschland herrschte. Diese (Die)? Schilderung hat Äneas Silvius, den bekannten Huma- nisten, zum Verfasser (ist von Ä. S., dem b. H., verfasst'), der später unter dem Namen Pius der zweite( Pius” des zweiten) Papst wurde. Hier heisst es unter anderem: Nie war Deutschland reicher, nie glänzender" als jetzt. Ja, die deutsche Nation? (das deutsche Volk) tbertrifft alle anderen? an Grösse und Macht. Uberall in Deutschland sieht der Reisende bebaute (bestellte, kultivierte, angebaute) Felder, gräne Weinberge, Obstgärten, schöne Dörfer, Burgen auf den Bergeshöhen, von Mauern umschlossene, präch- tige Städte, meist am Utfer? gewaltiger Fliässe gelegen"?, äber die "Holz- oder Steinbräcken (Bräcken von Holz oder Stein, Briäcken aus Holz oder Stein) föhren. Wo in ganz Europa gibt es einen Ort!!, der schöner ist (wäre) als Köln mit seinen!? wunder- baren Kirchen, seinen stattlichen Burgen, seinen fruchtbaren Fel- derri rings umher. Strassburg mit seinen Kanälen ist ein zweites!?” Venedig, nur 'gestinder!? und angenehmer. Hoch erhebt sich (ragt) sein herrlicher Dom, und viele Bärgerhäuser in Strassburg sind so stattlich: und prächtig!", dass kein König /es/ verschmähen wärde!S, in ihnen (darin)!7 zi wohnen. | Rss
Anmerkungen.
1) von nicht möglich; wärde Auffassung von ,, Mitte” als Objekt der Schilderung nahe legen. — 2) lebhaft mehr aktive Äusserung des Temperaments, lebendig viel- leicht vorzuziehea.. — 3) Schwedisch denna schwächer als deutsch diese, daher auch ev. einfach die. — 4) ist . . . verfasst, fehlerlos, for mein Gefähl ein wenig ,,Ubersetzungsdeutsch'". — 5) Pius dem zweiten nicht möglich; der Ge- nitiv als Gen. appositivus aufzufassen. — 6) mehr glänzend ungebräuchlich und
68 | MODERNA SPRÅK
auffallend. — 7) Nation dem älteren Sprachgebrauch (siehe Goethe, Fichte) entsprechend; heute eigentlich nur ,,das deutsche Volk". — 8) alle andere in Klassik und Romantik noch